"En familj" är ett amerikanskt drama om familjehemligheter som bubblar upp till ytan.
Med skådespelare som Meryl Streep och Julia Roberts i de bärande rollerna bådar det förstås gott.
Men tyvärr lever "En familj" inte alls upp till förväntningarna.
Dysfunktionella familjer har porträtterats flitigt i litteratur, teater och film genom historien. Detta är inte ett av de mer lyckade exemplen.
Handlingen i korthet: Den koleriska Violet Weston, mor till tre vuxna döttrar, är beroende av diverse piller och har nu även drabbats av cancer. Hennes make, som genom åren ofta tagit till flaskan, citerar inledningsvis poeten T.S Eliot: "livet är mycket långt". Därefter far han ut med båten – och begår självmord.
Efter pappans död samlas de tre döttrarna, med familjer, i barndomshemmet på landsbygden i Oklahoma.
Familjemedlemmarnas inbördes relationer rymmer frustration, ilska och besvikelser och en lång rad olösta konflikter.
Men nu har de samlats för att ta farväl av en far, make, svåger, morfar ... Och alla utom Violet försöker hålla god min och göra stunden värdig. Gång efter annan blossar ändå ilskan upp och går inte att kväsa. Nästan varje gång är det Violet som utlöser den tändande gnistan.
Trots alla starka känslor är detta en berättelse med förvånansvärt lite känsla. Historien griper inte tag.
Det är som om det saknas viktig information – en essentiell pusselbit – för att riktigt kunna förstå eller känna med någon enda av de inblandade.
"En familj" är en tragedi som inte lyckas beröra, trots skådespelarnas fina insatser.
Det är något, svårt att sätta fingret på exakt vad, som upplevs konstlat. Teatraliskt. Kanske är det helt enkelt så att det manus som ligger till grund inte lämpat sig så bra för film. Måhända hade en teaterscen varit en bättre arena.