Kan en film om livets slutskede vara rolig? Nja, kanske inte gap-skratt-rolig. Men väl dra-på-munnen-rolig.
Den israeliska dramakomedin "Avskedsfesten" har en minst sagt allvarlig grundton – filmen behandlar ämnet dödshjälp – men bjuder samtidigt på en rad dråpligheter som man bara måste få skratta åt.
En grupp vänner som börjat komma upp i åren bor på samma trivsamma servicehem i Jerusalem.
Centralgestalter är det äkta paret Yehezkel och Levana.
När deras nära vän Max drabbas av en obotlig och plågsam sjukdom och bönar och ber sin hustru och vännerna om hjälp att avsluta sitt liv – som numera bara är ett enda stort lidande – drivs Yehezkel att uppfinna och skapa en apparat som möjliggör för vännen att på egen hand smärtlöst avsluta sitt liv. Ryktet om apparaten sprider sig och fler vill ta hjälp av den för att slippa en utdragen och plågsam dödsprocess.
Men så kommer en dag då Yehezkels hustru börjar fundera på att även för egen del ta maskinen till hjälp. Det gör att allt kommer i en ny dager för Yehezkel.
Duon som svarar för manus och regi, Sharon Maymon och Tal Granit, behandlar ämnet åldrande och död med lätthet.
Men det bör poängteras att "Avskedsfesten" inte enbart handlar om döendet. En annan mycket viktig ingrediens i filmen är vänskap, som ju gör livet värt att leva.
I en ganska rolig scen poängteras att vi, oavsett vilken ålder vi uppnått, är någons barn, vi är söner och döttrar. I det här fallet förklarar en förälskad man, gissningsvis i 70-80-årsåldern, att han ännu inte känner sig redo att berätta för sin mamma att han är homosexuell.
De komiska avbrotten ger andrum. Men förtar för den sakens skull inte allvaret.
Filmen väcker frågor som: Är det etiskt rätt att hjälpa en annan människa att avsluta sitt liv? Och när kan det i så fall vara rätt?
På den första frågan är det ganska uppenbart vad manusförfattarna anser.