Lediga mellandagar är inte sällan också slappardagar då man gärna försjunker i en och annan film och/eller bok.
Här är det på sin plats att utfärda en varning: det är så lätt att fastna i zapp-träsket.
Gör inte det! Passa på att göra ett aktivt val, och välj något bra (en uppmaning lika mycket till mig själv som till dig).
Jag tar mig friheten att bjuda på ett filmtips: ”Foxcather”. Filmen släpptes på DVD i somras och är med andra ord inte purfärsk, men vad gör väl det?
Ramberättelsen bygger på en sann historia. Den excentriske mångmiljardären John du Pont, i Pennsylvania, har bestämt sig för att han vill samla och coacha ett amerikanskt lag i brottning med siktet inställt på internationella mästerskap.
Han knyter först till sig den forne OS-mästaren Mark Schultz som upplever att han ständigt hamnar i skuggan av sin bror Dave Schultz, också han OS-medaljör.
Mark som numera, några år efter OS-bedriften, lever på nudlar i en trång, sunkig bostad, är inte svårövertalad. Han flyttar in på du Ponts ägor.
Dave, som har familj, och numera framförallt arbetar med att träna andra avböjer med hänvisning till familjeförhållandena. Men så småningom får han och familjen ett erbjudande från du Pont som är för bra för att motstå, vilket innebär att också Dave med familj flyttar ut på du Ponts ägor där en träningsanläggning har byggts upp.
John du Pont, som vill framstå som coachen med stort C, och en fadersgestalt, blir allt märkligare och märkligare.
Mark har inte styrkan att sätta gränser gentemot denne mäktige man som ju föder honom, medan Dave gör ett tappert försök.
Dave är storebror. Han är mognare, varmare och mer trygg i sig själv.
Historien om brottarbröderna och mångmiljardären är fascinerande i sig. Men det är inte minst skådespeleriet som gör filmupplevelsen till en ren njutning – tragiken till trots.
Channing Tatum gestaltar med stor känslighet den inbundna och socialt hämmade Mark Schultz. Hans återhållsamma vrede är påtaglig.
Mark Ruffalo som här gör en biroll (som Dave) gör en lika fin rollprestation.
Det här är en ganska ”tyst” film. Dialogen är återhållsam. Men med kroppsspråk och ansiktsmimik kommer man långt.
”Foxcatcher” är fullständigt befriad från alla dramaturgiska klichéer.
Det är ett mörkt psykologiskt drama med många poänger.
Bered dig på några timmar av njutningsfullt obehag!