Mer fokus på Expo än på Millennium

Nämn namnet Stieg Larsson och de flesta tänker omedelbart på de tre Millennium-böckerna, filmatiseringarna av dessa och eventuellt också det stora bråket om vem som skulle få inkomsterna från världssuccén. Få, speciellt utomlands, vet mycket om Larssons idoga kamp mot högerextremism och hur detta låg till grund för de tre böcker han hann skriva innan han för fjorton år sedan avled i en hjärtattack.

Det är om detta Henrik Georgssons dokumentärfilm handlar – om en begåvad journalist som såg det som sin livsuppgift att bekämpa fascism och högerextremism, som startade den antifascistiska tidskriften Expo och om hur detta fick både hans och hans medarbetares liv att sväva i fara. Detta är också en film om hur Sverigedemokraterna utvecklades, om hur de bytte från skinheadmundering till kostym och hur de på det sättet växte sig starka, samtidigt som de inte bytte vare sig åsikter eller retorik. I gamla klipp hör vi SD:are använda samma retorik som Mattias Karlsson gjorde häromveckan, ett nazirockband sjunger om ”seger eller dö” och Jimmie Åkessons favoritband Ultima Thule talar om nationalism. Filmen slutar med en intervju med Larsson, gjord kort före hans död, där han varnade för denna utveckling och sa att demokratin måste försvaras, att den alltid är hotad.

Intervjuer med Larsson från diverse tv-program varvas med intervjuer med livskamraten Eva Gabrielsson, kollegor på TT och på Expo och vänner som Kurdo Baksi och med klipp från nazi- och SD-demonstrationer, såväl från nyhetssändningar som privatfilmer. Tyvärr har man också spelat in en rad scener där en Larsson-lookalike skriver maskin, röker cigaretter och stirrar svårmodigt ut i fjärran. De här scenerna förtar en del av kraften i de dokumentära bilderna, de känns mestadels sökta och irriterande. Visst, det finns kanske inte mer filmbilder på den verklige Stieg Larsson än de som förekommer i filmen, men det borde ha gått att lösa på ett bättre sätt.

”Mannen som lekte med elden” är en film om en man som drevs av ett patos, ett patos som ibland gick ut över de han hade omkring sig, en man med en uppgift i livet och som inte lät någonting stoppa sig. Vad hade hänt om han inte avlidit så ung? Hur hade han handskats med de många miljoner som Millennium-böckerna inbringade? En kollega tror att han skulle köpt en sommarstuga, pumpat in stora summor i Expo och sedan fortsatt sin kamp för att motarbeta SD och annan högerextremism.

Filmen ger också korta inblickar i vem Stieg Larsson var som barn, och vad som formade honom. Jag hade gärna sett mer av detta – å andra sidan är ju filmens uppgift att berätta om hans kamp mot högerextremismen. (TT)