Fredrik Kylberg Fredrik Kylberg filmspanar varannan vecka. Mejla gärna till: Mycket bättre än jag väntat mig

Ibland blir man helt golvad av en film. Det är lika underbart varje gång. "Unga Astrid" slår till mitt i hjärtat, den är enormt gripande och mycket bättre än jag förväntat mig.

Recensionerna av filmen har varit en aning ljumma, och det börjar lite trevande. Att Astrid Lindgrens föräldrar talar småländska men inte hon själv stör lite, likadant att alla duar varandra hipp som happ i ett 20-tal när hon rimligtvis titulerades "Fröken Ericsson".

Men ju längre dramat om den blivande författaren som tvingas lämna bort sitt barn fortskrider desto starkare blir det, och Alba August är så otroligt bra i huvudrollen. Så här mycket har jag inte gråtit på bio sedan "Star wars: the last jedi".

Alba August borde ligga bra till för en guldbagge i vinter – men där måste hon sannolikt gå en match mot Eva Melander som spelar Tina, tulltjänstemannen som kommer till insikt om att hon är ett troll i "Gräns". Den filmen liknar inte något annat. Den omtalade unika sexscenen är sannerligen unik. "Gräns" är sevärd, fantastisk, och kombinerar vardag och mytologi på det där beprövade sättet som författaren John Ajvide Lindqvist lärt sig av Stephen King – men den hugger inte riktigt tag i mig. Inte som "Unga Astrid".

Jag läser mycket recensioner, och de har många gånger guidat mig till stora filmupplevelser: "Himmel över Berlin", Woody Allen, Tarantino och mycket mer.

Ibland leder de jublande hyllningarna till alltför höga förväntningar. Andra gånger är jag nära att missa filmer på grund av sur kritik.

I somras gav TT en ljummen tvåa till "Olydnad", där Rachel Weisz och Rachel McAdams spelar två judinnor med en förbjuden dragning till varandra. Efter mycket tvekan löste jag biljett till slut – och fick se ett omtumlande kärleksdrama med The Cures "Love song" som avgörande katalysator.

Svenska "Trädgårdsgatan" fick också underbetyg av en gäspande recensent – men var lika sevärd och gripande.

Svenskt drama är dock inget som imponerar på min son. Tvärtom. Allt oftare går vi på olika filmer.

I fredags kväll ville han se den kritikersågade nyversionen av "Predator". Själv stannade jag hemma och plockade nästa pärla ur Bergman-boxen: Oscarsbelönade "Jungfrukällan" från 1960.

Mitt i den svartvita medeltiden klampar sonen in och förkunnar med hög röst:

– Det var det mest irriterande biobesöket jag varit med om någonsin!

Jag håller andan och väntar på en totalsågning av filmen – men problemet var ett annat.

– Det satt en typ bredvid mig, och kommenterade allting. Högt! Rätt ut, bara!

Och hur var filmen då, undrar jag skeptiskt. Men sonen är nöjd: den var mycket bättre än förväntat.