Cate Blanchett och Bradley Cooper i "Nightmare alley".
TÀnk att film kan vara sÄ vacker som "Nightmare alley". SvÀrta, regn, motljus, rök, svettiga kroppar i filmens inledning frÄn en fattig, smutsig, kringresande cirkus. Sedan lyxig elegans i filmens andra halva som utspelar sig i 30-talets finare salonger. Cate Blanchett spelar psykolog, vÀggarna i hennes mottagning pryds av intarsia formad som rorschachtest.
Guillermo Del Toros film noir-pastisch Ă€r en visuell fest frĂ„n början till slut, varenda filmruta Ă€r vĂ€rd att klippa ut, förstora upp och hĂ€nga pĂ„ vĂ€ggen. Han fĂ„r alla andra filmskapare att se slappa och slarviga ut. Man önskar att innehĂ„llet â en skröna om mord och lurendrejeri â skulle vara lika intressant som den perfekta ytan.
Ett par kvÀllar senare ser jag "Ur spÄr". Den svenska Vasaloppskomedin Àr osminkat vardagsgrÄ men ovÀntat gripande. Manusförfattaren Maria Karlsson har tidigare skrivit manus till "Snabba cash"-filmerna och lite tv-serier. I "Ur spÄr" skapar hon trovÀrdiga, roliga karaktÀrer som pratar som folk och vÀcker stark medkÀnsla. Att skidscenerna Àr inspelade i ganska kasst vintervÀder gör inte sÄ mycket, det bara bidrar till trovÀrdigheten. (Och jag som sÄgade svenska manus i min förra filmspaning fÄr hoppet tillbaka, och Ànnu mer nÀr jag ser "Comedy queen".)
DÀr har vi ytterligheterna. à ena sidan det formfullÀndade konstverket, Ä andra sidan den engagerande berÀttelsen. I bÀst fall möts yta och innehÄll, i sÀmsta fall motarbetar de varandra.
Jag har sett hyllade brittiska diskbĂ€nksdraman som Ă€r sĂ„ trist filmade att det blir overkligt. Jag har sett kritiker totalsĂ„ga science fiction-filmer utan att ta hĂ€nsyn till den visuella upplevelsen â som "Tron: legacy" (2010) till exempel, en neonblank, fascinerande vĂ€rld tonsatt av Daft Punk.
Jag Àr nog ytlig, men ytan spelar roll i ett visuellt medium. Och allra, allra finast Àr svartvit film. Fram till mitten av 60-talet var svartvitt vardag, nu Àr nya svartvita filmer en sÀllsynt delikatess med smak av 1900-talsnostalgi.
Joaquin Phoenix och Woody Norman i filmen "C'mon C'mon."
Bioaktuell just nu Àr "C'mon c'mon" som förför med sina svartvita bilder. Joaquin Phoenix spelar en radiojournalist som reser runt USA och intervjuar barn om deras kÀnslor tills han en dag mÄste ta hand om sin nioÄrige systerson. Pojken och hans morbror pratar och pratar utan att berÀttelsen riktigt fÄr vingar och lyfter, samtidigt som kameran förvandlar till och med Los Angeles till en monokrom skönhet.
Solveig Dommartin och Bruno Ganz i "Himmel över Berlin" (1987).
Kanske har regissören Mike Mills hĂ€mtat inspiration frĂ„n "Himmel över Berlin", Wim Wenders film frĂ„n 1988. Kombinationen av svartvita stadsbilder och barnens röster i "C'mon c'mon" för tankarna till strömmen av tankar som tvĂ„ vakande Ă€nglar fĂ„ngar upp i Berlin â minus poesin och magin.
"C'mon c'mon" Ă€r mer sevĂ€rd Ă€n minnesvĂ€rd, min favoritfilm förra Ă„ret â ryska "Kamrater" â Ă€r svĂ„rare att glömma, och svartvit dessutom.
Vilgot Sjöman och Lena Nyman 1968.
En annan höjdpunkt 2021 var dokumentÀren om Lena Nyman, som bjöd pÄ bÄde svartvita filmscener frÄn 60-talet och fult flimriga VHS-klipp frÄn 90-talet: en blandning lika charmigt spretig som Lena Nyman sjÀlv.
Andra svartvita pĂ€rlor frĂ„n senare Ă„r Ă€r polske Pawel Pawlikowskis bĂ„da efterkrigsdraman "Ida" och "Cold war", eller tjeckiska "The painted bird" frĂ„n 2019 om en judisk pojkes mardrömsfĂ€rd genom Andra vĂ€rldskrigets Ăsteuropa.
Den hÀr veckan fÄr Kenneth Branaghs "Belfast" premiÀr. Filmen har sju Oscarsnomineringar och en berÀttelse om uppvÀxt, krig och kÀrlek. Och den Àr filmad i svartvitt.
Fredrik Kylberg skriver filmspaningar var fjÀrde vecka