Fredrik Kylberg: Känslan är viktigast – fakta kan jag läsa efteråt

Emily Brontë tjuvtittar genom den fina herrgårdens fönster tillsammans med sin busiga brorsa, fantiserar om människorna där inne. Nästa dag testar hon opium. Och sedan, när hon är ensam med den nya stiliga pastorsadjunkten som ska lära henne tala franska, börjar deras tungor halka på verbböjningarna och närma sig varandra ...

Bioaktuella "Emily" är en saga om författarinnan som växte upp i en enslig prästgård på hedarna i Yorkshire. Hennes enda roman, "Svindlande höjder", kom ut 1847. Samma år romandebuterade hennes systrar Charlotte och Anne, och systrarna Brontë är sedan dess berömdheter i litteraturhistorien.

Emma Mackey har synts i "Döden på Nilen" och "Eiffel" tidigare i år. Nu spelar hon författaren Emily Brontë i bioaktuella filmen "Emily".

Foto: Scanbox entertainment

Men filmen har inte ambitionen att ge oss en biografiskt korrekt uppräkning av händelser i Emily Brontës korta liv. Den är en passionerad fantasi, inspirerad av hennes bok. 

Skådespelaren Frances O'Connor har skrivit och regisserat, det är hennes första egna film och uppenbarligen ett hjärteprojekt – och en av årets bästa filmer, om ni frågar mig.

Efteråt är jag nyfiken och läser på om verklighetens Emily Brontë. Jaha, hon var 30 år när tuberkulosen tog henne. I filmen kan man få intrycket att hon var mycket yngre. 

Och Hilma af Klint var 45 år när hon målade "De tio största", en serie gigantiska konstverk som just nu visas på Moderna museet. Man kan tro att hon är 25 år när man ser filmen om hennes liv – men det gör inget. Det är känslan som är viktigast när hon får sitt uppdrag från den osynliga andevärlden, och den förmedlar Lasse Hallström med elegant fingertoppskänsla. 

Tora Hallström som konstnären Hilma af Klint i filmen "Hilma" som visats på bio en kort tid och nu finns på Viaplay.

Foto: Viaplay

Han har fått rätt tråkig kritik för sin film "Hilma", om den svenska konstnären som var många år före sin tid, och slog igenom många år efter sin död. Okej, att alla pratar engelska är inte optimalt men funkar inte sämre än i tusen andra filmer där amerikaner spelar européer. Lena Olin och dottern Tora Hallström delar på rollen som Hilma, och lyckas precis som Emma Mackey i "Emily" förmedla huvudpersonens glöd. 

Båda filmerna bjuder på magiska ögonblick av den sorten som tillhör de bästa biobesöken, och de stunderna gör att man kan överse med en eller annan historiskt inkorrekt detalj. 

Efteråt läser jag nyfiket om Hilma af Klint, ser utställningen och kastar mig över romanen "Hilma" där Linköpingsbördiga författaren Anna Laestadius Larsson tecknar sitt fiktiva porträtt av konstnären. Vill man veta mer finns också den ypperliga dokumentären "Bortom det synliga".

Det här med porträtt av verkliga personer på film är ett återkommande ämne för kulturdebatt, och i denna spalt. Har vi serverats en lögnaktig bild av Monica Zetterlund, Astrid Lindgren eller drottning Elizabeth II? Är det ett problem? 

Jag brukar inte tycka det. "Tove" om Mumintrollens mamma, och "Judy", som gav Renée Zellweger en välförtjänt Oscar för rollen som Judy Garland, är två andra goda exempel.  

Ana de Armas, känd från "Blade runner 2049" och "Knives out" spelar Marilyn Monroe i Netflixfilmen "Blonde".

Foto: Netflix

Men å andra sidan har vi ju Netflixfilmen "Blonde", baserad på Joyce Carol Oates roman om Marilyn Monroe. Vackert filmad, men nattsvart. Marilyn Monroe hade ett komplicerat liv och dog i förtid, men drev också ett eget produktionsbolag. Här skildras hon enbart som offer, och det är till filmens nackdel.

Nåja, det står varje filmskapare fritt att göra sitt personliga utsnitt ur historien. Verkligheten kan överträffa dikten, men framför allt är den lång och tråkig. Ta ett levnadsöde och gör två timmar fascinerande film, så är jag nöjd. Fakta kan man läsa efteråt. 

Fredrik Kylberg filmspanar var fjärde vecka.