Utloppet för denna längtan var begränsad till skolans svenska-lektioner som i Susannas tycke alltid var för korta.
– Jag hade ingenstans att ta vägen med min lust att skriva. Det fanns en kommunal musikskola men det fanns ingen kommunal skrivarskola.
Och hemma fanns inte heller någon plats, i rent fysisk bemärkelse, dit hon kunde dra sig undan för att ostört få tänka och skriva.
Efter att ha läst och fascinerats av Virginia Woolfs "Ett eget rum" insåg hon, som ung vuxen, att just detta krävdes. För att skriva måste man ha tillgång till ett eget rum...
Det är januari 2015 och Susanna Alakoski befinner sig i slutspurten av en intensiv föreläsningsperiod som i stort sett pågått under hela hösten. Men snart är det dags att kliva in i det där egna rummet igen och fortsätta skriva. Bokidéerna står på kö i hennes huvud, som hon själv beskriver det.
När vi träffar Susanna är det den 19 januari och hon gästar Gamleby folkhögskola.
Eleverna på skolans allmänna linje har under höstterminen – inom ramen för ett läsprojekt – läst och arbetat med hennes debutroman "Svinalängorna" (från 2006). Susannas besök på skolan avrundar projektet och blir även en slags belöning för det arbete som lagts ner.
För eleverna berättar hon om sitt författarskap och den egna ganska långa och snirkliga vägen till författaryrket. Susanna var 43 år när "Svinalängorna" gavs ut – en bok hon för övrigt fick Augustpriset för.
När boken släpptes var hon utbildad socionom och trebarnsmor.
Att boken faktiskt blev färdig har hon en olyckshändelse att "tacka" för. Olyckan, då hon skadade ryggen, ledde till en längre tids sjukskrivning som gav henne tidsmässigt och ekonomiskt utrymme att skriva, och ett eget rum eftersom barnen var i skolan.
Men vi backar bandet lite grand.
Det var alltså i skolan, på svenskalektionerna, hon fick utlopp för sin kärlek till språket och orden.
Och det som gjorde att hon någonstans förstod att hon dessutom hade viss talang för att uttrycka sig i skrift var att de uppsatser hon skrev blev upplästa emellanåt.
– Vid den här tiden, på 60- och 70-talet, trodde man att det var skadligt för barn att få beröm. Så det fick man sällan. Man trodde också att det var skadligt för barn att vara tvåspråkig, vilket jag ju var. Jag pratade svenska i skolan och med kompisarna och finska hemma.
I "Svinalängorna" berättas om flickan Leena som växer upp i ett hem kantat av alkoholmissbruk och fattigdom i den skånska småstaden Ystad. Föräldrarna är arbetskraftinvandrade från Finland.
Det är en fiktiv roman som bygger på egna erfarenheter.
Susanna växte upp under likartade förhållanden som bokens Leena. Med två missbrukande föräldrar och en bror som så småningom kom att utveckla ett tungt drogberoende (i dag är han nykter narkoman, reds anm).
– Jag intresserar mig för klass, kön och etnicitetsfrågor i alla mina böcker.
Som författare gräver man som regel där man står. Det vill säga, författarnas litterära intresse utgår oftast utifrån egna erfarenheter.
– Man kan säga att jag alltid behandlar samma ämne. Fattigdom och social utsatthet. Men ur olika aspekter och perspektiv. "Svinalängorna" är skriven utifrån ett barnperspektiv medan "Håpas du trifs bra i fengelset" (från 2010) är skriven ur ett vuxet anhörig-perspektiv.
Men framför allt annat är skrivandet ett konstnärligt uttryck, poängterar hon.
– När jag skriver gör jag det inte för att jag har ett ärende. Jag skriver inte skönlitteratur för att jag vill få till en förändring av socialtjänstlagen.
– Det är inte så det går till. Men konsten har ju ändå en enorm kraft och kapacitet att påverka. En skönlitterär skildring kan få igång ett samtal i samhället och på så vis faktiskt leda till förändring.
– Statarnas utsatta situation lyftes och uppmärksammades till exempel mycket tack vare författare som Ivar Lo Johansson och Moa Martinsson. Deras författarskap bidrog faktiskt till att statarsystemet togs bort i mitten av 40-talet.
Susanna Alakoskis senaste bok heter "Oktober i Fattigsverige". Och i vår kommer uppföljaren "April i Anhörigsverige".
– Jag har fått många frågor om min egen biografi, frågor om vad som är sant och vad som är fiktion i mina tidigare böcker. Många undrar över det. Att skriva biografiskt är otroligt komplext, betydligt svårare än att skriva fiktion. Men vill man veta något om min verkliga historia är det dessa båda böcker man bör läsa.
Böckerna består av fragmentariska dagboksanteckningar och rör sig mellan dåtid och nutid. Ämnena är personliga och generella på samma gång.
– Egentligen hade jag redan en helt annan bok, en ny roman, klar när de här två böckerna liksom kilade sig in och trängde sig före i bokkön, säger Susanna.
Romanen får vänta ett tag till. 2016 ges den ut om allt går enligt planerna.