I år firar Gamleby folkpark 70 år. När parken fyllde 50 år, 1999, var det Engvid Hedman som var föreningens ordförande sedan ett tiotal år tillbaka. 1990-talet var tufft för många av landets folkparker. Tiderna hade förändrats och det var inte längre parkerna som var de självklara arenorna för artisterna att möta sin publik. Stora produktionsbolag, som hade hand om de populära artisterna, valde stads- och slottsparker för sina framträdanden istället.
– Gagen blev väldigt, väldigt dyra och artisterna hade stora lastbilar med scen- och ljudanläggningar. Att bolagen valde andra platser än parkerna tror jag berodde på att de tjänade mer pengar på att själva hyra en yta i, eller i närheten av, en stad. De byggde sina egna scener helt enkelt, säger Engvid Hedman.
När gaget för Tommy Nilsson uppgick till hundratusen kronor tyckte Engvid Hedman att det började gå lite för långt.
Det som fungerade och som Gamleby folkparksförening fortsatte att satsa på var barnverksamhet och danskvällar.
– Barnteatern blev stommen kan man säga. Vi hade kvar danskvällar men där var det också en förändring med diskodansens intåg.
Engvid Hedman och hans kollegor i parkföreningen valde att försöka hålla sig flytande och göra smarta förhandlingar med arrangörer av barnteater.
– Jag är glad att vi inte gjorde som Kisa, investerade och byggde en stor scen. De var tvungna att lägga ner helt. Artisterna valde inte folkparkerna, oavsett.
Än i dag är det danskvällar och barnevenemang som utgör parkens huvudprogram. Engvid Hedman är dock övertygad om att folkparkernas scenkonserter inte är borta för gott.
– Ta Brolle till exempel. Han tänker rätt när han kör sin folkparksturné. Det räcker inte med Allsång på Skansen och några fler riksevenemang. De yngre artisterna måste visa upp sig för hela Sverige.
Ett hårt slag för parken var 1993, när hela dansbanan brann ner till grunden.
– Vi höll på att renovera och det blev ett elfel. Det bara svischade till. Men ingen människa kom till skada som tur var.
Redan året därpå stod en ny dansbana klar ritad av gamlebyarkitekten Bertil Dolk. Den nya blev större, med bättre scen för orkestern och servering på sidan, istället för mitt i som tidigare. Alldeles nyligen har föreningen lagt nytt tak med hjälp av stöd från Tjustbygdens sparbank.
Att parkens styrelse hade det tungt var inte svårt att förstå. Men Engvid Hedman och de andra lät sig inte stukas.
– Nej, det är bara att bryta ihop och komma igen.
Något som styrelsen tyckte saknades var en plats för verksamhet som kunde bedrivas året runt. Under många år hade Engvid gått och sneglat på den gamla skyttepaviljongen som ligger strax innan parkens entré. Ett stor fin byggnad som invigdes 1905 av Gamleby skytteförening. Under världskrigen blev det dock ett mobiliseringsförråd vilket gick hårt åt husets interiör.
– Det stod ju bara där. Så efter en del förhandlingar med Fortifikationsverket och kommunen lyckades vi få loss det.
1995 var det ont om arbete för hantverkare och det fanns möjlighet till stöd från Arbetsförmedlingen för att anlita snickare, elektriker och murare.
– Vi fick tag på riktigt bra folk. En förutsättning för att lyckas.
En annan viktig person och som satt prägel på det invändiga är Engvids dotter Mimmie Hedman, som i sitt examensarbete på Högskolan Trollhättan/Vänersborg gjorde färgsättningen. I den stora salen går tonerna i beige och de andra, mindre rummen, har alla olika färgteman.
– Först trodde inte målarna att det skulle bli bra. Men när de var klara var de förvånade över hur väl allt stämde.
Gamleby skyttepaviljong invigdes i september 1999 och den har blivit vad föreningen önskade; en plats för social samvaro, utställningar och inomhusaktiviteter.
Att Engvid Hedman betytt mycket för Gamleby folkpark och Gamleby som ort är helt klart. År 1998 fick han utmärkelsen “Årets folkparksprofil”, ett rikspris som delas ut av organisationen Folkparkerna i Sverige. Delar ur motiveringen löd: “En äkta parkgubbe av den gamla skolan som kombinerar detta med ett modernt tankesätt…”, “…en kraftfull initiativtagare till dans, teater och andra festligheter på orten.”, “…varit den drivande kraften för att förnya verksamheten och rusta byggnader i parken…”.
– Priset delades ut på Nalen i Stockholm. Jag hade ingen aning och hörde inte ens på när de läste upp motiveringen. Jag blev jätteförvånad, och glad förstås.
Året därpå när skyttepaviljongen invigdes fick han ta emot ännu en utmärkelse: “Årets hedersgarpe” för hedervärda insatser i bygdens utveckling.
Långt innan Engvid Hedman blev parkföreningens ordförande tillbringande han mycket av sin tid där. Både i sitt yrke som polis och med ideellt arbete. Det började med att Engvid var aktiv i Tjust motorklubb som startades 1978.
– Vi fick höra att det inte var lönsamt att driva kiosken i parken så vi i motorklubben fick ta över den.
Efter hand valdes han in parkstyrelsen med ansvar för lotterierna.
– För att det skulle bli lite fart på lotterierna åkte jag till Norrköping och köpte roliga vinster. Sedan fortsatte det bara och jag var kassör något år också.
– Man kan säga att våra fyra barn växte upp i parken. Min fru Kristina var också engagerad och vi hjälpte till med olika saker. Barnen fick se alla artister som kom på eftermiddagen. De glömmer aldrig Tito Beltrán som stank parfym och Lasse Kronér med sina gympaskor.
Men några egna ungdomsminnen har Engvid inte från Gamleby folkpark. Han växte upp i Lycksele och det var i Stockholm, när han var nyutbildad polis, som han träffade sin Kristina, eller Ina som hon kallas.
– Vi var ett gäng som kom på att vi skulle åka ner till Lysningsbadet en midsommar. Det här var 1969, vi svängde av för att kolla in Loftahammar. Bjursundsfärjan var trasig så vi var tvungna att köra tillbaka och över Vråka. Jag minns hur jag tänkte “Vem fan kan bo här?”
Ina och Engvid blev ett par och efter några turer med jobb i Vetlanda och Västervik hamnade familjen till slut på den plats som Engvid bannat. Loftahammar är Inas hemtrakt och där var inte så illa ändå, tyckte Engvid. Han började som polis i Västervik 1973 och 1975 till 2000 tjänstgjorde han i Gamleby och Överum, för att sedan återgå till Västervik fram till pensionen 2010. I Loftahammar har familjen bott sedan 1977 då de byggde sig ett hus i Bågvik.