Någonstans i mellersta Skåne, vid en busshållplats längs med motorvägen, stod jag och viftade med tummen förra helgen. Det sista tåget som kunde ta mig hem hade gått för flera timmar sedan, och jag satte mitt hopp till att få lift med någon snäll lastbilschaufför som åtminstone kunde ta mig till Kalmar innan mörkret föll.
Det gick en kvart utan att någon stannade.
Jag började hata världen en smula, och var på vippen att instagramma en bild på motorvägen där jag förklarade min avsky mot alla Skånes bilförare. Strax efter att jag knäppt bilden och loggat in på Instagram svängde en bil in mot dikesrenen.
I bilen satt herr och fru Saif, som lämnat barnen hemma hos mormor och åkt till Malmö för en dag på tu man hand i storstaden. Nu var de på väg hem till Kristianstad, och hade handlat med sig massor av exotiska delikatesser – som de frikostigt delade med sig av.
Skymningen föll snabbare än jag trott. Efter att vi konstaterat att det inte gick några tåg eller bussar från Kristianstad som jag kunde ta för att komma vidare, insisterade paret på att jag skulle komma hem till dem och övernatta där. Att jag skulle lifta vidare var inget alternativ. ”Vårt hem är ditt hem. Stanna så länge du vill”, deklarerade mannen, och frun sa att barnen skulle bli så glada om jag följde med dem.
Och så blev det. Jag fick inte bara en säng att sova i och skjuts till tågstationen dagen därpå, utan även kvällsfika, en härligt överdådig arabisk frukost och förmånen att få lära känna människor som jag aldrig skulle ha träffat annars. Nya vänner – som verkligen visste hur man stavar till gästfrihet. ”Stanna i två veckor, åtminstone!”, tyckte barnen. Att vi aldrig träffats tidigare, och att jag bara var en okänd tjej de råkat träffa på längs vägkanten, det saknade liksom betydelse.
Med hjärtat fullt av tacksamhet satt jag morgonen därpå på tåget mot Kalmar. Världen rymmer så oändligt mycket generositet och godhet. Och ofta kommer den från de som har det som mest knapert. Familjen Saif, som inte har haft råd att bekosta körkort till både mannen och frun, vars bil hostade oroväckande på vägen mot Kristianstad, och som flytt Irak för att skapa en bättre tillvaro för sina barn, tvekade inte en sekund att bjuda hem en okänd människa och bjuda henne på allt hemmet kunde uppbringa.
Jag tänker på vår förre statsminister Fredrik Reinfeldt, som talade om att vi svenskar måste ”öppna våra hjärtan” i en tid då oroshärdarna blir allt fler i världen. Kanske är det just sådana som familjen Saif vi borde lära av. Sådana som visar vad ”öppna hjärtan” betyder i praktiken.