Annty Landherr Berlin, Västerviksbo sedan 15 år, har minst sagt många strängar på sin lyra.
Hon har arbetat som animatör, TV-producent, reporter, fotograf, scripta, regissör, författare, scenograf, skådespelare, dockmakare – och klädskapare.
– För min egen och mina barn- och barnbarns skull försöker jag att sammanställa några minnesalbum. Och för att få överblick har jag delat in mitt liv i olika fack, som "Jag och mina dockor", "Jag och mina kläder" och så vidare. Annars blir det ett enda virrvarr av alltihop.
I den stora funkisvillan på norra Strandvägen i Västervik, där Annty bor tillsammans med maken Sven Berlin, ser man här och var spår av denna rika livsgärning. Ovanför några klädskåp i hallen står exempelvis en imponerande samling dockor av papier maché. Och i arbetsrummet finns en mängd fotografier att vila ögonen på.
På en ställning i samma rum hänger kläder och i fönstret tronar en fantastiskt fin marionettdocka
Intresset för kläder vaknade tidigt hos Annty. Hon plockar fram en bild på en klippdocka hon gjorde 1946, åtta år gammal. Dockan har försetts med både ritade och sydda kläder och accessoarer.
– Den finns bevarad tack vare min mormor, berättar Annty.
– Som nioåring fick jag sedan ett fint sidentyg av mormor som hon hade hittat någonstans i sina gömmor. Av det sydde jag, utan mönster eller hjälp från någon, en klänning med isydd ärm och krage. Jag hade ju sett hur hemsömmerskan gjorde.
– Jag fick till och med ha dressen i skolan en dag, minns hon.
Men det där med att skapa kläder var knappast en ärftlig begåvning.
– Jag hade det nog bara i mig. Mamma var inte särskilt bra på att sy. Hon påbörjade visserligen sömnadsprojekt ibland men de blev aldrig färdiga.
I bröllopspresent inför sitt första giftermål önskade sig Annty en symaskin.
– Utan en sådan skulle inget äktenskap fungera ekonomiskt. Det var min bestämda uppfattning, säger hon.
Hon gick då sista året på Beckmans reklamskola – studier som kompletterade en utbildning från Berghs School of Communication.
När Annty så småningom blev mamma till två barn ritade och sydde hon alla barnkläder själv. Det viktigaste av allt var att de var praktiska och sköna och att man kunde växa i dem.
Samma tanke, det vill säga att plaggen skulle vara praktiska, hade hon då hon ritade och sydde kläder till sig själv.
– När jag var barn och ung var det angeläget att ha en bra basgarderob som man kunde variera och kombinera på olika sätt.
– Man hade ett helt annat förhållningssätt till kläder på 40-, 50- och 60-talet jämfört med i dag. Det fanns inget slit-och-släng-tänkande. Man tog väl hand om kläderna och lagade dem när de gick sönder, och när man tröttnade kunde man sy om dem.
I 20-30-årsåldern medverkade Annty Landherr i olika tv-produktioner. Och det var i den vevan som hon tillfrågades om hon kunde tänka sig att skapa kläder till "hallåorna" som presenterade programmen i Sveriges Television.
Många uppmärksammade hennes enkla men vackra garderob.
– Jag fick ofta höra att jag var så snyggt klädd.
Och ryktet om Anntys stilrena kläder, och det faktum att hon skapade dem själv, nådde ända upp till SVT:s ledning. Så kom det sig att hon fick i uppdrag att göra kläder till tv-profiler som Arne Weise, Ewonne Winblad, Birgitta Sandstedt, Katarina Widell med fler.
Som nygift hade Annty lärt sig väva. Det var tack vare en grannfru som var textillärare. Det började med tabletter och servetter men fortsatte för Anntys del även med gardiner, sofftyg, kuddar och lampskärmar.
Snart vävde hon också tyg till kläder: klänningar, kavajer, blusar, kappor och skjortor, som alltså kom att synas i tv-rutan varje dag under flera års tid.
Hon vävde visserligen i färg men behövde ta stor hänsyn till hur kreationerna gick fram i svart/vitt.
– Jag använde cottolin-garn som är en blandning av bomull och lin.
– Materialet gav en fin struktur i den svart/vita tv-rutan. Ulla, min vän vävlärarinnan, sa att i cottolin vävde man bara handukar och liknande, definitivt inte kläder. Jag provade ändå och det gick utmärkt. Det har sina fördelar att vara självlärd för då vågar man prova mer, menar Annty.
Strax efter att Anntys kläder börjat synas i teve tog cottolinet slut i den affär i Gamla stan där hon brukade handla. Alla ville plötsligt ha cottolin, berättar hon och skrattar.
Även på sportredaktionen uppmärksammades Anntys kläder.
Sportprofilen Jan Svanlund lade särskilt märke till en speciell kavaj som hon designat, vävt och sytt till Arne Weise.
– Svanlund ville konkurrera i rutan med hästarna, som han sa.
Vad betyder kläder för dig i dag?
– I dag är det viktigt att de är lätta och lediga. De får inte väga så mycket. Och så ska de vara praktiska. Det har alltid varit min målsättning.
– Jag är nog ganska konservativ när det kommer till kläder. Användbarhet och enkelhet är viktiga ledord.
Är du alltid noga med hur du klär dig?
– Nej, inte numera. Men när jag jobbade som reporter och träffade mycket folk var jag noga med att vara välklädd. Men den praktiska aspekten var viktig även då.
Har du någon favoritepok när det kommer till kläder?
– Det skulle vara 60-talet i så fall. Under det decenniet var modet klassiskt och enkelt, vilket passade mig. Dessutom var jag ung och snygg på den tiden och kunde använda kort-korta kjolar och höga stövlar som var modernt då.
Hur ser du på trender?
– Det har jag faktiskt aldrig hakat upp mig på. Ändå låg jag ofta före det som visades upp i Paris och andra modestäder. Jag hade helt enkelt känsla för vad som låg i tiden och vad som skulle gå hem, säger Annty.