Solens strålar letar sig in genom de stora, och många, fönstren i det ovala rummet hemma hos Ann-Marie Ekbom-Wikström på Hamngatan i Västervik. Lite varstans står vaser med blommor i höstens och sensommarens alla färger.
För en vecka sedan fyllde Ann-Marie 90 år och det har naturligtvis inte gått obemärkt förbi.
Hon verkar glad, och lite omtumlad, över all uppvaktning. Bara under den timme vi är på besök ringer blombudet och meddelar att fler blommor strax kommer att levereras.
Vi måste faktiskt dröja oss kvar en liten stund vid huset där Ann-Marie bor sedan några år tillbaka. Det är från 1700-talet, K-märkt och därmed mycket varsamt renoverat. De räta vinklarna lyser med sin frånvaro. Det är charmigt, personligt och känns på något sätt fridfullt. Historien är närvarande här. Ann-Marie, som tyvärr har drabbats av gula fläcken, och därför ser dåligt, visar oss runt i våningen så gott hon förmår.
Det platsbyggda stora köksskåpet ska en gång i tiden ha fungerat som sängplats, berättar hon.
Att här bor en konstnär – eller åtminstone någon med ett stort konstintresse – är ganska uppenbart. Över allt hänger konst. Mycket är skapat av vänner och kollegor till Ann-Marie och maken Sture Wikström (1921-1993).
Men mycket är också signerat Ann-Maries livskamrat Sture som var en uppskattad konstnär också han.
Ann-Marie må ha uppnått en aktningsvärd ålder men minnet är det inget fel på.
Hon berättar för oss om ett liv, som i mina öron, närmast låter som en saga.
Familjen Wikström bodde i perioder i Frankrike, Spanien och på Lofoten. För att i slutet av 50-talet slutligen stadga sig i Tjustbygden.
Ann-Marie är dock noga med att betona att det inte var ett glamoröst liv de levde. Definitivt inte under de där första konstnärsåren och småbarnsåren. Tvärtom faktiskt.
– Vi levde spartanskt och fick vända på slantarna, berättar hon.
Ann-Marie växte upp i Västerås men flyttade efter studenten till Stockholm för att studera på Konstfack.
Möbelarkitektur var den inriktning hon valde. I samma klass gick Sture och snart var de två ett par. Ingen av dem kom efter avslutad utbildning att jobba som möbelarkitekt utan lyckades hanka sig fram som fria konstnärer, båda två.
– Möbelarkitekt kändes väl som ett något tryggare yrkesval än målare eller konstnär, säger Ann-Marie Wikström apropå valet av inriktning.
Efter utbildningen dröjde sig Ann-Marie och Sture kvar i Stockholm under några år där de hade ett rikt socialt liv. Bland annat umgicks de med de så kallade "Klarabohemerna" (benämningen på en grupp poeter och författare som umgicks i Klarakvarteren i Stockholm i slutet av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet, reds anm).
En av de nära vännerna var Nils Ferlin.
Ann-Marie plockar fram en diktsamling av den nyss nämnde Ferlin med en mycket personlig och hjärtlig hälsning på försättsbladet.
Men hur trevligt det än var med det sociala umgänget i Stockholm valde ändå makarna Wikström att söka sig utanför stan. Flytten – eller "flykten", som Ann-Marie skämtsamt kallar det – gick några mil söder ut, till Trosa.
– Vi behövde få arbetsro, och när vi fick barn ville vi inte heller bo kvar i storstan av den anledningen, säger Ann-Marie.
Men snart längtade makarna Wikström – Sture var mest entusiastisk, låter Ann-Marie oss förstå – efter nya intryck och äventyr.
– Alla konstnärer skulle ju resa till Paris någon gång, och det ville vi också göra.
Med två små barn vid handen tog de så hösten 1950 tåget till denna "konstens huvudstad". Ann-Marie minns den där tågresan tydligt.
– Det var just efter Gustav V:s begravning som bevistats av en rad kungligheter från Europas alla hörn. Några av dem återvände hem med samma tåg som vi färdades med. Det var verkligen en märklig upplevelse, säger hon.
I Paris blev familjen kvar i fyra år. Den första perioden bodde de i ett "kyffe" omgivet av fält, någonstans i stadens utkant.
– Det var i ett gårdshus som egentligen inte var tänkt som bostad. Vi hade ingen ordentlig spis och inte varmvatten. Det var förfärligt egentligen, säger hon.
Både Ann-Marie och Sture sökte till Konstakademin (Beaux Arts) och kom in. Och tack vare en präst de lärde känna i Svenska kyrkan fann de ett bättre boende i city.
– Det var en våning på två rum och kök på rue St. Honoré i centrala Paris.
Betydligt bättre, men enkelt också det.
– Alla som bodde på våningsplanet delade en toalett som saknade lyse eftersom glödlampan stals så fort man skruvade dit en ny.
Under Parisåren tillbringades somrarna i Spanien.
– Första året reste vi dit eftersom vi fått veta att det var billigare att bo där. Men så blev vi väldigt förtjusta i Spanien också. Flera somrar tillbringade vi i en fiskeby, Torredembarra, dit turisterna ännu inte hade hittat. Vi var de första "utlänningarna" som kom dit och vi blev mycket väl mottagna.
– Vi målade mycket under de där somrarna i Spanien, minns Ann-Marie.
Livet var lite lättare där än i Paris och miljön inspirerande med sina olivlundar och stränder.
De två yngsta barnen föddes båda under vistelserna i Spanien. Men när det blev dags för Christer, den äldste, att börja skolan gick flyttlasset tillbaka hem till Sverige igen. Då var yngsta barnet, Birgitta, sex månader.
Efter att ha bott så trångt under flera år sökte de nu efter en rymlig bostad. De fann vad de sökte i Tjustbygden, närmare bestämt i den gamla skolan Mem på Norrlandet.
Det blev en lyckad flytt. Ann-Marie och Sture bodde kvar i 30 år. Flera år efter det att barnen "flugit ut".
– De generösa ytorna passade oss väldigt bra. Bostaden hade vi på bottenplanet och ateljéerna på övervåningen. Vi gjorde i ordning en egen ramverkstad liksom en grafisk verkstad och vi hade gott om plats oavsett vilka tekniker vi för tillfället arbetade med.
Till Spanien återvände de ofta då barnen hade sommarlov.
Hur var det att jobba som konstnär då på 50-, 60, -70 och 80-talet när ni var som mest aktiva?
– Det är stor skillnad mot i dag. Det är betydligt svårare att försörja sig som konstnär i dag. Vi hade så att säga "makterna" med oss. Intresset för konst vaknade verkligen till liv hos allmänheten på 50-talet. Då startades konstföreningar lite överallt och på i stort sett varje arbetsplats bildades en konstklubb som köpte in konst. Vi kunde ju faktiskt försörja en familj med fyra barn på vårt arbete.
– Sture och jag var för övrigt med och bildade Tjustbygdens konstförening i Gamleby. Initiativet tog vi tillsammans med den dåvarande kommunaldirektören i Gamleby, Karl-Erik Månsson, som hade ett stort intresse för konst och kultur.
– Människor köpte konst vid den här tiden. Det verkar som att de unga i dag köper foton eller också har de inget alls på väggarna.
Vad är det som inspirerat dig som konstnär?
– Naturen och spännande miljöer av varierat slag.
– Vi har även vistats på Lofoten i perioder och då har jag målat mycket. Landskapet där är fantastiskt. Höga berg sticker rätt upp ur vattnet och vädret växlar oerhört snabbt. Och det är tidvatten. Det är nog dramatiken i landskapet som inspirerar. Det kan vara alldeles klart väder, men så nästa gång man tittar upp från målarduken är himlen täckt av mörka moln.
Ann-Marie har växlat mellan olika tekniker i sitt konstnärskap. Hon har målat i olja och gouache samt jobbat med olika former av grafik samt textil.
Du och Sture levde ju och arbetade sida vid sida. Hur var det?
– Vi hade stor respekt för varandras arbete. Vi kunde ibland diskutera och rådgöra med varandra. Men vi hade helt olika uttryck när vi skapade. Så vi påverkade nog inte varandra så mycket.
Nu till utställningen på Lofta Caffè som startar i dag. Berätta om den!
– Det blir blandat måleri. Allt är sådant som mina goda vänner i Odensviholm, familjen Kassem, har förvarat åt mig.
– När barnen hade blivit vuxna och Sture började bli trött sålde vi Mem och flyttade till ett mindre hus vid Odensviholm. Där bodde vi alldeles vid Kyrksjön, fantastiskt fint. Jag bodde kvar även efter Stures bortgång, ja ända tills jag flyttade hit för några år sedan.
– Eftersom jag inte har så mycket förvaringsplats här i Västervik har mina vänner i Odensviholm varit snälla och förvarat en del av mina målningar åt mig. Det som nu visas i Lofta är i stort sett allt jag har kvar av mina målningar. Jag hade ett litet källarförråd i Västervik som tyvärr svämmade över vilket ledde till att all konst jag hade där förstördes.