I våras efterträdde hon Lillemor Bokström som efter några år som ordförande valde att lämna styrelsearbetet.
– Men Lillemor är fortfarande en engagerad medlem i föreningen och jag har möjlighet att vända mig till henne med alla möjliga frågor och funderingar, poängterar Ulla-Karin som inledningsvis var lite tveksam till att ta på sig ordförandeskapet.
– Jag tyckte inte att jag hade tillräckligt med kunskap för att leda en konstförening. Samtidigt kändes det viktigt att ställa upp, så att föreningen kan få leva vidare. Jag tackade ja under förutsättning att övriga styrelsemedlemmar var beredda att hjälpa mig, och det var de.
– Vi jobbar tillsammans för föreningen, och det är jätteroligt!, säger Ulla-Karin.
Men visst har det varit lite tungt de senaste åren. Framför allt på grund av att föreningen varit hemlös under lång tid.
– När vi hade lokalen på Storgatan 31 arrangerade vi ungefär 12 utställningar per år. I dag måste vi begränsa oss till fyra-fem. Två på hösten, två på våren och eventuellt en på sommaren.
Föreningens ekonomi tillåter inte fler än så då hyran av Konsthallen (Västerviks teater och konferens) är så pass hög, det vill säga med föreningens mått mätt.
Medlemsantalet har också sjunkit från drygt 200, när man var som flest, till 110 i dag.
– Flest var vi strax efter millennieskiftet, under de gyllene åren på Storgatan 31.
– När vi höll till där hade vi ett galleri, ett kontor och en samlingslokal som var vår egen.
När vi hälsar på hemma hos Ulla-Karin, på Måsgatan, fladdrar en grönvit Jämtlansflagga ovanför förstukvisten.
– Jag kommer ju från Jämtland, Östersund. Flaggan får hänga uppe från maj till oktober, säger hon.
Hur hamnade då jämtlänningen Ulla-Karin i Småland och Västervik, kan man nyfiket undra?
– Vi ville ha en förändring, min man Staffan och jag.
– Det blev verkligen bra, flytten är något av det bästa vi gjort. Att skaka om tillvaron lite grand är utvecklande.
Västervik har dock varit som en andra hemstad för Ulla-Karin allt sedan barndomen.
– Min farbror och faster bodde här och eftersom de inte hade några egna barn såg de mig som sitt barn när jag hälsade på.
– Från det att jag var sju år åkte jag tåg själv från Östersund till Västervik. Jag var i Småland varje sommar. Och om mamma och pappa lärde mig vett och etikett så fick jag min kulturella skolning hos farbror och faster. Det var till exempel här jag fick upp ögonen för biblioteket.
– Min farbror var konstintresserad och målade även själv och min faster var arbetsterapeut på Norra sjukhuset. För några år sedan fick jag se ett dokument från Västerviks konstförenings bildande och fick då klart för mig att min farbror var en av dem som var med vid själva bildandet för 70 år sedan. Det känns såklart roligt.
Kanske var det alltså inte så konstigt att valet föll på Västervik när Ulla-Karin och Staffan resonerade kring en möjlig ny hemvist.
– Jag hade ju tagit med Staffan hit tidigare och visat alla mina smultronställen.
– Jag minns när vi var hitresta för jobbintervjuer i maj 2001, några månader innan flyttlasset gick. Jag strosade omkring på stan en dag och slank in på Storgatan 31 eftersom jag såg att det pågick en utställning där. Jag träffade på Birgitta Mårtensson och Leif Rosenblad, från konstföreningen, som då stod och vaktade. Vi började prata, de frågade om jag ville bli medlem och om jag kunde tänka mig att vakta på utställningarna jag också. Ja visst, svarade jag. Det blev mitt inträde i konstföreningen.