En eller annan skånsk statssekreterare äter fortfarande ål. Men när det uppdagas får de avgå.
Det händer att européer skrattar gott när människor från andra delar av världen blandar ihop Sverige med Schweiz. Det är orättvist, för de båda länderna är i mångt och mycket utbytbara. De största skillnaderna är att Schweiz kräver år av träning för att stava och uttala korrekt och att allt är helt vansinnigt dyrt där.
Och så att de äter katter till jul förstås.
Jag brukar påminna mina barn om det när de pratar dumheter om att vi borde resa till deras morfar som lever i det svindyra alplandet. Ibland vill de till och med att vi själva ska bosätta oss där. Men kattargumentet väger tungt. De är inte redo att äta kisse till julbordet.
Nu skulle de för all del inte behöva det. När man tar upp frågan om kattätande i schweiziskt sällskap sprider sig en obekväm tystnad i rummet. Att det faktiskt har ätits en eller annan katt i landet går de med på. Men ingen har någonsin ätit en själv – eller ens träffat någon som har gjort det.
Det är såklart inte helt orimligt. Här i Sverige är vi alla medvetna om att det vid något julbord någonstans kommer att ätas ål. Men utöver unikum som Edward Blom och någon enstaka statssekreterare så är det bara vattenkraftverk som fortfarande äter ål i dag.
Säkert är situationen liknande med kattätarna. "Det är bara ute på landsbygden", mumlas det på schweizertyska. "Om ens det!"
Men vi pratar om ett land som inte är mycket större än Jämtland till ytan. Hur mycket landsbygd finns det egentligen att tala om? Är det verkligen möjligt att ingen av de urbana schweizare som rör sig i svärfars kretsar har en endaste liten kissemiss på julbordet? Jag är skeptisk.
Det är bara i utkanten av Schweiz som katt står på menyn, hävdas det. Men finns det ens några utkanter i ett så litet land?
Min kampanj handlar huvudsakligen om att avskräcka familjen från alla tankar på att ta sitt pick och pack till ett land där en tvåa med kokvrå har en månadshyra på 40 000 kronor och där det är mycket svårt för en svenskspråkig journalist att försörja sig. Ingen större skada skedd om släkten i Zürich får bära katthuvudet, har jag tänkt.
Men jag har underskattat vreden som tanken på en tillagad katt kan väcka hos människor som annars inte har några större skrupler om vilka djur de stoppar i sig.
"Hej lilla vän, snart är du i min mage", hade det här barnet tänkt om det hade varit en äkta alpunge. Men den här måltiden är iscensatt för att illustrera en poäng.
I Ohio-staden Springfield har skolor fått stänga efter bombhot sedan ett Facebook-inlägg fått spridning. Det skrevs av kvinna som hört av en granne, via en väns bekant som i sin tur hade en källa som påstod att någon hade fått sin katt uppäten av en migrant från Haiti.
Någon grund för påståendet fanns inte, enligt Springfields polis och stadsledning, men det hindrade inte kattätarinlägget från att ta sig hela vägen till förra veckans debatt mellan USA:s presidentkandidater. Donald Trump har nu lovat att han, om han blir president, ska genomföra stora deportationer av alla som via ryktesvägen eventuellt har ätit katt.
Sådan hatisk uppståndelse önskar jag såklart inte svärfar och hans omgivning. Inte ens om de har ätit katt, ål, hamster eller gris nångång.
Jag får hitta något annat sätt att slippa bränna mina besparingar på en schweizisk varmkorv. Jag har övervägt att flygskamma de små till att hålla sig i landet.
Det måste bli billigare att ta flyget i Sverige meddelade regeringen och Sverigedemokraterna i början av månaden och plockade bort flygskatten från och med nästa sommar. Så nu törs man inte flygskamma längre om man är lite feg av sig. Och det är man ju.
Men efter utspelet från regeringen och SD om slopad flygskatt för att främja flygtrafiken känns det rent Sverigefientligt att ägna sig åt sådan propaganda. Om jag inte vaktar min tunga kanske även jag deporteras och då råder det ingen tvekan om vart vi kommer att behöva ta vägen.
Scheisse.