NÀr mamma fyllde 90 Är i vÄras firade vi henne i boendets samlingssal. DÀr fanns ett antal cd-skivor som jag kÀnde mig manad att inventera. Jag hittade musik med Göingeflickorna, Snoddas, Lars Berghagen, Gösta Linderholm, Sten & Stanley, Gnesta-Kalle och nÄgra lokala musiker. Det enda som möjligtvis bröt mönstret var samlingsskivor med Cornelis Vreeswijk och Mikael Wiehe. De flesta av dessa artister Àr en del av den svenska folksjÀlen och fortfarande högst levande för mÄnga mÀnniskor. SÄ ska det ocksÄ vara. Men borde det inte vara lika sjÀlvklart att hitta skivor med till exempel Frank Sinatra, Edith Piaf, Lars Gullin, Elvis Presley, Monica Zetterlund, Simon & Garfunkel och Mozart?
Min mor har dock aldrig varit speciellt intresserad av musik. Hon saknar varken ABBA eller Beatles pÄ Älderns höst. För henne Àr det viktigaste att artisterna sjunger pÄ svenska och att det inte Àr för mÄnga elgitarrer. Hög volym har aldrig varit nÄgot för mamma och en rebellisk attityd imponerar inte pÄ henne. Till skillnad frÄn min mor har musiken alltid varit en viktig del av mitt liv och min identitet. Men vilken musik ska hÄlla mig vid liv om jag blir gammal? Jag börjar redan nu kÀnna en krypande oro inför framtiden. Detta trots vetskapen om att utbudet lÄngsamt uppdateras pÄ landets Àldreboenden och att valmöjligheterna ökar med musiktjÀnsterna pÄ nÀtet. Jag befarar dock att den kultur som vÀnder sig till riktigt vuxna personer Àven i fortsÀttningen kommer att vara onödigt smÄtrevlig. Det förvÀntas att Àldre mÀnniskor, som knappast inte Àr nÄgon homogen grupp, alltid mÄr bÀst av musik som Àr mjuk och nostalgisk som sockervadd. I alla fall ser det ut sÄ i mina mardrömmar och i den vÀrld dÀr mamma numera befinner sig.
PĂ„ 1960-talet vĂ€xte jag upp med Hollies, Gitte Henning och Tages. NĂ„gra Ă„r senare vĂ€xte jag upp med Pink Floyd, Roxy Music och Ted GĂ€rdestad. Och just nu vĂ€xer jag upp med Zara Larsson, Silvana Imam och experimentell jazz. Jag Ă€r fortfarande lika förtjust i schlager med snygga strĂ„kar som elektriska urladdningar med âjobbigaâ gitarrer. Men kommer det en dag nĂ€r jag bara vill höra âWhoâll stop the rainâ med Creedence, lĂ€sa Fantomen, titta pĂ„ samtliga avsnitt av âSnobbar som jobbarâ och förneka att jag nĂ„gonsin har besökt Hultsfredsfestivalen. Eller snarare. Kommer det en dag nĂ€r jag mĂ„ste tycka att samtida humor Ă€r obegriplig och att artisterna pĂ„ âAllsĂ„ng pĂ„ Skansenâ har fula klĂ€der och inte kan sjunga? Och förvĂ€ntas det att jag sjĂ€lv ska hĂ„lla koll pĂ„ vad som passar sig? Ăr det mitt eget ansvar att i tid sluta leta efter nya artister pĂ„ YouTube? Men hur ska jag kunna veta vid vilket Ă„rtionde tiden ska frysas och min âkulturella klockaâ stannar? Jag Ă€r antagligen inte sĂ„ rĂ€dd för att bli gammal, men jag Ă€r livrĂ€dd för att fĂ„ en ofrivillig överdos av Carola och Peter Jöback.