Hans Västervikskoppling handlar om att han är född och uppvuxen i Västervik, precis som hans föräldrar.
– Även mina morföräldrar växte upp i Västervik. Jag lämnade stan efter att jag tagit studentexamen 1965. Därefter gjorde jag lumpen och började sedan att studera på Chalmers 1966. Jag har blivit kvar i Göteborg allt sedan dess.
Varför är det intressant med dialekter tycker du?
– Jag är ju språkvetare men ingen expert på dialekter. Det finns speciella arkiv i Sverige med experter just på dialekter.
– Det är nog mitt intresse för språk som gör att jag också tycker att det är roligt med dialekter. Jag tycker om min egen, västervikskan, och jag tycker att det är roligt att lyssna på dem som kan prata den. Jag brer själv på när jag pratar med mina bröder exempelvis. Och med mina föräldrar pratade jag alltid västervikska.
– För ett tag sedan roade jag mig med att sitta och spåna tillsammans med Hans Petersson, en gammal skolkamrat som också hamnat i Göteborg. Vi är båda uppväxta med västervikska, så som folk pratade på 50-talet. Vi gjorde en ordlista tillsammans och jag har skrivit några små texter. Det är detta material som ligger till grund för ”En liten kurs i västervikska”.
När blev språket ditt yrke?
– Det är över 40 år sedan. Jag höll min första kurs i språkvetenskap vid Göteborgs universitet 1971.
Och nu då?
– Sedan två år tillbaka är jag pensionär, vilket är skönt. Jag tycker om att bestämma över min egen tid. Men fortfarande har jag ett och annat uppdrag för universitetet.
Vad gör du med din tid som pensionär?
– Just nu tillbringar jag en hel del tid på vår kolonilott i Askim där jag odlar grönsaker och bär av olika slag. Jag har också börjat läsa portugisiska. En av mina söner är gift med en brasiliansk flicka och därför tycker jag att det är roligt.