Abalone glÀnser men Lasse Àr kung
Jag Àr inte en av dem. Jag har visserligen sju skivor med Lasse och jag kan mÄnga texter utantill, men jag tillhör definitivt den första sorten.
Lasse Àr storartad, han Àr bra, han Àr lysande. Men man mÄste kanske Àlska Lasse, i alla fall en smula, om man ska kunna uppskatta honom fullt ut. Man gÄr inte pÄ en WinnerbÀck-konsert bara för att det Àr "kul att se en spelning". Man mÄste ha hört lÄtarna förut, man mÄste förstÄ. Men Àlskar man Lars WinnerbÀck Àr det magiskt.
Han spelar i Norpan med Bandet (nej, Hovet Ă€r inte med den hĂ€r gĂ„ngen) i en kall ishall. Under den nödtorftigt utrullade mattan letar sig kylan in i fötterna, men under spelningen nĂ„r en slags vĂ€rme sjĂ€len. Norpan Ă€r nĂ€ra bĂ„de Lasses och förbandet Abalone Dots hemtrakter och Ăstgötapubliken Ă€r pĂ„.
De fyra tjejerna i Abalone Dots glÀnser och briljerar med sin musikaliska skicklighet. De Àr synkade, glada och deras samstÀmmiga röster skulle sÀkert kunna fÄ glas att spricka.
Men Lasse Àr kung. Publiken skanderar i takt, pÄ ett sÀtt som gör skÀl för arenan. Ljuset Àr blÄtonat och dimmigt och glada toner till sorgliga strofer strömmar ut frÄn scenen. Det handlar om uppbrott och avsked och vad som hÀnder sen. För det mesta Àr det vansinnigt vackert, ibland lÄter det som gnÀllig folkmusik.
StÀndigt Äterkommande körtjejen Anna Stadling har sin egen fanclub framme vid scenen. Hon ser nyklippt ut och spelar gitarr sÄ att fingrarna glöder och tar Miss Li?s plats i Om du lÀmnade mig nu.
Ute Àr det stjÀrnklart och iskallt.
Det blir fem extranummer, publiken vill inte gÄ hem. Och Àven om nya skivan Àr uppskattad lyfter taket som mest nÀr de gamla, trygga, invanda lÄtarna plockas fram; Hugger i sten, Kom Ànglar, Elden, Kom ihÄg mig. Och nog kommer publiken ihÄg alltid. NÀr Lasse nÄgon gÄng tappar texten fyller publiken i.
Han pratar inte mycket, men minns nÀr han spelade pÄ fritidsgÄrdar, i en annan tid för lÀnge sen och hÄller tal om att inte glömma var man kommer ifrÄn.
Folket framme vid scenen Àr lyriska och Lasse Àr verkligen bra, liksom Bandet han har med sig. Men: "Jag tror att de skulle Àlska honom Àven om han bara stod dÀr", som min vÀn sa.
För lite sÄ Àr det med Lars WinnerbÀck. Han Àr en dyrkad man, kung pÄ en ohotad tron. Lasse Àr kanske inte lika rebellisk lÀngre, mer sorgsen. HjÀrter Dam och Fröken SvÄr har försvunnit ut i vinternatten. Nu brottas han med förÀndringstider, brytningspunkter och ensamhet.
Lasse sjunger och publiken lyssnar och förstÄr. Det Àr poetiskt, pricksÀkert och kÀnsloladdat. Lasse Àr kung.
SĂ„ jobbar vi med nyheter