CajsaStina Åkerström är misstänksam. Hon uppfattar inte vem jag är när jag når henne på telefon.
- Du kommer väl inte lämna ut mitt nummer till några andra. Jag har inget emot journalister, men det är skönt att få ladda batterierna i lugn och ro och bara leva. För mig är det nödvändigt att inte bara leva genom bilden av mig själv som artist. Jag har aldrig eftersträvat kändisskap, men att skriva musik är en nödvändighet. Samtidigt har jag svårt att prata om mig själv annat än med min närmsta umgängeskrets.
Men det känns som du givit mycket av dig själv i vistexterna?
- Det är mycket privat i texterna, men lika mycket är taget ur böcker och filmer. Det är bara i det privata livet som alla delar av mig har fått plats.
Vad är det för känslor som varit för stora för att få plats i ditt offentliga "jag" och i vistexterna?
- Jag hade en komplicerad relation till min far. Han skapade en komplicerad tillvaro för andra. Om han inte hade fiender, så var han i alla fall inte så smidig. Jag kunde aldrig vara barn med honom. Jag var tvungen att alltid vara vaken utifrån hans förutsättningar. Det var en hel del traumatiska upplevelser i min barndom som jag inte delat med mig av i mina visor.
Som vadå?
- Jag skulle vara en del av tapeten, passa in när pappa fanns i närheten. Det var så mitt jag utplånades... Efter det har jag plågats av en trasig självbild. Jag har inte haft ett fullständigt jag. Det har varit svårt att hitta min inre röst.
Var du rädd?
- Absolut. Jag har varit rädd i hela mitt liv. Det är aldrig bra att bli präglad av rädsla i sin uppväxt. Att aldrig veta vilket humör min far var på har gjort att jag fått en rädsla. En rädsla för att ta plats. Och frågor om vem jag är har växt.
Men samtidigt är drivkraften att göra verkligheten gripbar och kommunicera med någon mer än mig sig själv stark. Att göra skivor och att stå på scen har blivit till en kamp. Det här motstridiga behovet att säga "Det här är jag, så här tycker och känner jag". Det var nästan på väg att knäcka mig. Att gå upp på en scen var detsamma som att gå till en avrättning. Men nu närmar jag mig en förståelse genom min bok om min relation till min far.
Blir boken en brytpunkt?
- Ja så känns det. Det känns som att jag fått ett försonande samtal med pappa. Det har tidigare känts som en skiva som hakat upp sig så fort jag tänkt på min far. Men nu har jag satt in skivan i ett skivomslag och ställt in i skivstället. Nu kan jag titta på det och känna kärleksfull humor, försoning, glädje och sorg. Pusselbitar har lagts på plats och det är något som blivit helt i mig. Hålen som tidigare fanns och som ekade plågsamt under tidigare år fylls nu med svar.
Hur kommer det att påverka dig som artist?
- Svårt för mig att säga... Det är dubbelt. Hålen i mig. Det ofullständiga i mig kanske var det som drev mig som artist, jag vet inte än. Men drivkraften att göra verkligheten gripbar och kommunicera med någon mer än mig själv är så stark att jag tror att det kan hjälpa mig på scen.
Den kärleksfulla humor som gjort att jag lärt mig försonas med min far kan jag använda till mig själv nu också. Jag kan slappna av och vågar göra bort mig mer och det ger en extra krydda på scen. Det är mer mänskliga drag och det är väldigt viktigt på scen. Jag hoppas att jag kan bli fullödigare som artist efter det här...
- Nä nu får jag ångest. Varför sa jag så. Det låter så pretentiöst
Men det är väl högst mänskligt att få vara pretentiös och borde väl vara tillåtet
ibland?
- Rädslan för att inte vara alla till lags när jag uttrycker mina känslor och åsikter blir jag nog aldrig riktigt av med.