Den här artikeln skrevs i maj förra året då SVT visade en dokumentärfilm om Alice Babs liv.
- Ungdomar upplever samma sak idag, säger hon, en ständig kamp mot äldre generationers okunskap.
Nu närmar sig Alice Babs 85 och ser tillbaka på en makalös karriär. Joddlandet, operan, jazzen och schlagern. Hon ömsom skrattar, ömsom gråter när hon ser dokumentärfilmen.
Moderns inspelade röst, och att minnas välgörenhetsspelningarna på sjukhuset i Tammerfors, dit lemlästade finska soldater skickades på 40-talet, det svider i hjärtat.
- Men musiken - vilka upplevelser! Jag fick ju stå på scen med de flesta av mina idoler; Povel Ramel, Louis Armstrong, Jussi Björling.
Rabaldret kring hennes genombrott verkar ofattbart nästan sju decennier senare. Men 1940 var musik på blodigt allvar. Andra världskriget rasade och som strån i en gräsmatta höjdes europeiska högerarmar i stram hälsning mot Tyskland. På hemmaplan fnös etablissemanget åt den "negerjazz", som grammofonbolagen börjat skeppa in ifrån USA.
Då tog flickan från Västervik ton.
- Så här i efterhand blir man häpen över vad journalister, vuxna människor, kunde skriva om en. Men på den tiden brydde jag mig inte, berättar Alice Babs.
"Swing it magistern" - filmen med den käcka skolflickan och hennes magnifika röstomfång ledde till ramaskri. Stim-chefen ordinerade smisk på stjärten, medan prästerskap och konservativa startade anti-Babs-föreningar över hela Norden, för att stoppa samhällets moraliska förfall.
- Folk förstod helt enkelt inte vad vi höll på med, suckar Alice Babs.
Men det gjorde de jämngamla. Oöverträffbar sångstyrka och improviserad scat skänkte kontinentalt kändisskap, bara så där. En enorm omställning för lantliga Alice, nyss inflyttad till huvudstaden, där en "lejonmammas" varma kärlek gav nödvändigt stöd i allt det nya.
- Jag hade ju så fruktansvärt roligt och turnerade oerhört mycket. Vid 17 års ålder sade läkarna att jag höll på att utveckla stressrelaterat magsår. Då hade jag spelat in fyra långfilmer på drygt sex månader.
En sak höjer sig som ett fyrtorn över alla andra milstolpar i den långa karriären: Duke Ellington, säger Alice med ett brett leende.
Hon träffade legendaren tidigt, och beskriver honom som en pappa musikaliskt. Jazzen blev hans och hennes tillsammans. Ellington behövde tre vokalister för att kompensera Alice sång, när hon inte var med. "Världens mest unika artist", skrev han i sina memoarer.
Inte illa för en motarbetad tjej med blåa ögon.
- Den lärdomen har jag tagit med mig, säger Alice. Man ska aldrig döma ut vad de unga gör, bara för att man inte begriper det. Jag har ju den stora lyckan av att få inblick i mina barnbarns musik till exempel. Men många föräldrar beter sig precis likadant fortfarande. Rädslan för nyheter kommer nog alltid att finnas där.
David Larsson/TT Spektra
david.larsson@ttspektra.se