Allende skriver bort saknaden
Foto: BERTIL ERICSON/PRESSENS BILD Den chilenska författaren Isabel Allende skriver för att överbrygga saknaden. Hennes första bok, Andarnas hus, började som ett brev till hennes döende morfar.
Foto:
Nu är hon 62 år och bosatt i USA sedan många år.
? Jag har alltid varit en främling. Nu kändes det som att det var dags att bestämma var jag ska leva under resten av mitt liv, berättar Isabel Allende.
Två händelser blev avgörande för att hon skulle sätta sig och skriva den självbiografiska boken ?Landet i mitt hjärta?. Hennes barnbarn som tröstande klappade henne i baken och sa ?oroa dig inte mormor, du har säkert tre år kvar att leva?. Och läsaren som vid ett författarsamtal påpekade att alla hennes böcker handlar om nostalgi.
Det stämmer, insåg Isabel Allende. Hon skulle hon inte ha blivit författare om hon hade stannat i Chile.
? Mitt skrivande kommer från behovet att återskapa det jag har förlorat
Efter att Pinochet tog makten i Chile vid militärkuppen den 11 september 1973 blev tillvaron osäker för Isabel Allende som arbetade som journalist. Hon flyttade till Venezuela med man och barn men det var svårt att etablera sig i det nya landet. Inom henne fanns längtan tillbaka till hemlandet och till morfars hus där hon växt upp med alla historier om sin brokiga släkt.
? Mitt liv var en katastrof, jag lyckades inte komma på fötter på många år. Under tiden fanns alla dessa historier inom mig och tryckte på, jag kvävdes nästan.
Den 8 januari 1981 fick Isabel Allende beskedet att hennes morfar var döende. Hon började skriva ett brev till honom, men brevet bara fortsatte och fortsatte och ett år senare hade hon skrivit ?Andarnas hus?.
? Jag ville berätta för min morfar att jag mindes allt han berättat för mig och att han kunde dö i frid. Historierna flöt ur mig, jag visste inte vad jag gjorde.
Det blev ändå en bok, en världssuccé befolkad med andar och en bearbetning av det trauma som militärkuppen innebar. Efter den följde ?Kärlek och skugga?, en realistisk och skakande skildring av hur politiskt oliktänkande förföljdes av militärregimen.
När Pinochet tog över makten var Isabel Allende liksom de flesta chilenare helt oförberedd på att något sådant kunde hända i ett land med en så grundmurad demokratisk tradition.
? Jag lärde mig att det finns en våldsam dimension av livet som alltid är närvarande även om vi inte får syn på den.
Genom kuppen blev Chile ett våldsamt, grymt och misstänksamt land. Ändå tappade Isabel Allende aldrig hoppet om mänskligheten
? För varje människa som blev torterare fanns tusen som riskerade sitt liv för att kämpa mot diktaturen. Men godheten är tystlåten medan ondskan är högljudd.
Sedan ?Andarnas hus? har Isabel Allende påbörjat varje ny bok den 8 januari, även när det känts omöjligt.
? Att skriva hjälper mig att få ordning på kaoset i livet. När min dotter dog var i jag i fullständig chock men jag började ändå skriva, i tårar, och det bar mig genom det första året. Skrivandet hjälpte mig att komma över ilskan, att acceptera det som hänt.
I ?Landet i mitt hjärta? berättar hon som i förbigående om de två döttrarna som hon har förlorat. Trots att det är en mycket öppenhjärtig bok så är den inte särskilt intim, hon uppehåller sig mer vid sitt hemlands själ än vid sin egen. Och konstaterar att exilen gett henne ett manövreringsutrymme som författare som hon aldrig hade haft om hon stannat.
? Jag känner mig fri att minnas och skriva vad jag vill.
Men vad tycker din släkt i Chile om det du skriver?
? Halva min släkt talar inte med mig. Men det är okej, om jag måste välja mellan en släkting och en bra historia så väljer jag historien.
Numera bor hon San Fransisco och är amerikansk medborgare. Det har varit en lång och krånglig process att göra sig hemmastad i USA, det land som bidrog till att Chile förvandlades till en diktatur. Men efter den 11 september 2001 känner hon sig mer som en del av det amerikanska folket.
? För första gången kunde jag känna det som alla andra kände, rädslan och sårbarheten. Det liknade vad jag kände under kuppen i Chile.
Så jobbar vi med nyheter