Amerikansk film som driver med Europa

Det kanske är något fel på mig, men i min bok är den här fördomsfulla, sexistiska, korkade, uramerikanska komedin det roligaste som visats på bio sedan "The Royal Tenenbaums".
Nyckeln ligger, tror jag, i ordet "fördomsfull". Fördomar är det roligaste som finns. Så stäm mig. I "Eurotrip" handlar det om amerikanska fördomar mot Europa de jävlarna driver med mig, dig, våra mammor, våra hundar, Carl Bildt och alla andra européer på jorden och i himlen.
Mästerstycket i "Eurotrip" ligger i den diamanthårda konsekvens med vilken filmskaparna genomför sina fördomsskämt. Exempel: En tysk fyraåring som ritar Hitlermustasch på sig själv är inte särskilt kul. Håll honom däremot kvar lite för länge i bild, låt honom marschera i bakgrunden under hela scenen, låt honom heila ohämmat - och plötsligt uppstår stor komik.
Eller ta repliken "Gode Gud! Vi är i Östeuropa" - och gissa vad som händer sedan. Mitt tips är att "Eurotrip" kommer att stämmas av EU:s samtliga nya medlemsländer.
Jag får samma känsla av "Eurotrip" som när jag såg den första "American pie"-filmen. Ny komedi utvecklas som de flesta konstarter språngvis, och kanske är "Eurotrip" ett tecken på att en ny generation tagit över.
Det innebär mindre respekt, fler bröstvårtor och snoppar, mindre oroligt sneglande mot konventioner och mot vad den förra generationen skrattar åt i sitt tillstånd av seg Seinfeld-Sandler-Stiller-koma.
Tyvärr dog den här filmen på amerikanska biografer, och den svenska distributören UIP kör bara upp den i två kopior. "Den är väl för bra", hade min mormor sagt.