Amerikansk politik går hem hos poppubliken

?Det här är en låt som jag spelat mycket under de senaste veckorna. Jag har varit ute på en turné som heter Vote for change; vi försökte byta ut regeringen,? säger Jackson Browne stillsamt.
Publiken vrålar och applåderar energiskt.
?Well, det gick inte vägen. Men vi ger inte upp,? säger han.
Det sista säger han mest i förbifarten, med en axelryckning.
Men publiken väljer att tolka axelryckningen som en knuten näve. Nytt vrål. Nya applåder.
Den amerikanske sångaren är inte i Sverige för att prata politik. Valflaggorna har halats, John Kerry har avbokat flyttfirman och Jackson Browne är tillbaka på jobbet. Vote for change (som Browne genomförde med bland annat R.E.M och Bruce Springsteen) är över och nu är han på turné i Europa, där han fyller stora konserthallar med sina numera medelålders beundrare och där han ensam med sina femton gitarrer (femton gitarrer!) och sitt elpiano spelar låtar från hela karriären.
Den här kvällen är han på Cirkus i Stockholm. Han har ingen låtlista, utan låter publiken bestämma vad som ska framföras.
Det material som publiken gapar mest över är de icke-politiska sångerna, de där stora, gastkramande relationsdramerna från 1970-talets fantastiska skivor.
Det nyare, mer politiska materialet flikar Browne in mellan publikens önskningar.

Jag är glad över att det amerikanska valet är över. Det har varit en tuff period, överlastad med information och desinformation, som kunnat göra den klokaste snurrig. Från min lilla vrå av världen hade jag nog föredragit en annan valutgång, men jag vet egentligen inte så noga. Det var fel att invadera Irak, men i övrigt är mina synpunkter på Bushs politik av mer emotionell karaktär.
Andra har tyckt desto mer. För oss som bor på den här sidan Atlanten har det ju inte funnits något alternativ till Kerry. Varenda musicerande och professionellt underhållande amerikan (med undantag för typ Mel Gibson och ZZ Top) har riktat sig mot oss européer och propagerat för att Bush ska röstas bort från makten och vi har trott dem.
Jag är inte längre av åsikten att popmusiker ska knipa käft i andra frågor än sådana som handlar om popmusik. Jag var det rätt länge, men det var i mina yngre år. Nu tycker jag att det är bra att stjärnorna använder sin ställning som förebilder till att få människor engagerade. Vote for change var ett utmärkt uttryckssätt.
Men i och med valet i USA har vi lärt oss en läxa.
Våra vänner popstjärnorna må ha ett välexponerat läge att uttrycka sina åsikter. Men det är inte de som bestämmer. Och så här med facit i hand är det uppenbart att de inte ens har representerat folket. De tycker något annat.

Men det bekommer inte publiken på Cirkus. Här tycks presidentvalet fortfarande pågå och alla vill vara politiskt korrekta. Från våra sittplatser på parkett, som vi betalat femhundra kronor styck för, är det långt till barrikaderna, men så fort Jackson Browne knystar något politiskt vrålas det så att taket nästan lyfter. Artisten tas emot som en statsman, fastän han själv uppenbart tonat ner det politiska budskapet den här kvällen. Och det är ju egentligen så vi vill ha det. Vi föredrar romantiken framför politiken. Vi föredrar ju Late for the sky framför Lives in the balance.
Men ingen vill misstas för att vara Bushanhängare.