Ångfartyg, romantik och syndikalister

Kustångarna Gamleby och Tjust, syndikalisterna i Västervik, sagan om Habor och Signe och en hel del annat ryms i årets upplaga av Tjustbygdens kulturhistoriska förenings årsbok. Det är en bok som alltid är en skatt för den hembygdsintresserade Västerviksbon. Ett av de mest intressanta inslagen i boken är Anna Westerbergs text om den beryktade Västerviksdialekten, som har beskrivits som både "ruggig" och "obegriplig rotvälska". Hon beskriver ingående vårt så speciella w-ljud. e-ändelser och ö-ljud. Västerviksmålet är en egen variant, med framför allt ett öppet u-ljud och det karaktäristiska w-ljudet för tungrots-r, och har vissa likheter med norskt bokmål. De två ångbåtarna Gamleby och Tjust är det fortfarande många äldre Tjustbor som minns. Kusttrafiken upp till Stockholm pågick från 1867 till 1948, med totalt sju olika fartyg. Tre av dem hette Tjust och fyra hette Gamleby, så det är inte helt lätt att skilja dem åt. Men det gör Arne Sundström i sitt kapitel om ångbåtstrafiken. En av kaptenerna på en av S/S Gamleby var Janne Ugarph som porträtteras av Bertil Ljungblad. Han var en egensinnig man som till och med snäste av friherrinnan Nordenfalk en gång, när hon försenade båtens avgång genom sin senfärdighet. Att syndikalisterna hade en stark ställning i Västervik på 1920-talet är kanske inte allmänt bekant idag. Men på nästan varje industri och många andra arbetsplatser fanns de representerade och på Centralbryggeriet och Slipmaterial fanns det en tid enbart syndikalister bland arbetarna. Den här tidiga arbetarrörelsens historia blir vi påminda om i en utmärkt uppsats av Maria Karlsson. Det handlar inte bara om Röde Frans och hungerupproret för 90 år sedan, utan också om till exempel 1936 då syndikalisterna hade det största antalet medlemmar bland de fackliga organisationerna, med 667 anslutna. De LO-anslutna och syndikalisterna samarbetade för att gynna arbetarnas intressen, och syndikalisterna var också accepterade fullt ut av arbetsgivarna. Petter Åkerman anknyter till Selma Lagerlöf och Nils Holgerssons underbara resa i berättelsen om Habor och Signe och berget Habors klint på Norrlandet. Det är en gammal romantisk saga om Hagbard och Signhild som knyts till Segersgärde och Örnberget. Ursprungligen sträcker den sig tillbaka till 1100-talet men kan vara äldre. Habor och Signe var båda kungabarn men släktena låg i fejd med varandra. Efter ett dramatiskt försök att få varandra går de till slut i döden båda två. Habor hängdes och Signe brände sig inne. Det är en universell saga som inte bara hör till Tjustbygden, utan förknippas med många andra ställen i Norden. I en detaljrik beskrivning får vi veta det mesta om Äskestocks historia, alltifrån det första dokumenterade omnämnandet 1459 fram till våra dagars sommarstugeområde i närheten av Helgerum. Vi får också kunskap om biblioteket på Hycklinge gård som sedan en tid finns på hembygdgården i Lofta. Genom alla dessa brottstycken inom det vida ämnet hembygdskunskap ges ytterligare pusselbitar i vår gemensamma kulturhistoria, i smått som i stort.