Ann Petréns genombrott efter 25 år

Guldbaggen och genombrottet har inte förändrat Ann Petréns liv. I sin första roll efter ?Om jag vänder mig om? spelar hon masjävel i Maria Bloms debutfilm.
En del skitstövlar måste man bara älska. Ann Petrén, 50, spelade Anita i Björn Runges ?Om jag vänder mig om?; hon grälade, gnällde, bråkade och hämnade sig in i folksjälen och kom ut med en Guldbagge och ett senkommet publikt genombrott.

Nu spelar hon Anitas motsats i ?Masjävlar?, i regi av Maria Blom. Rollfiguren Gunilla hanteras av livet lika grymt som Anita, men Gunilla svarar med ett melankoliskt leende i stället för maskeringstejp och pistol.
För Ann Petrén handlar ?Masjävlar? om hur människor krymper varandra, hur vi omedvetet tvingar oss själva att leva upp till andras förväntningar, andras bilder. På filmens presskonferens sa Maria Blom att just i Dalarna är tendensen att förminska varandra särskilt stor. Ann Petrén håller inte med.
? Jag tycker inte att det är en film om Dalarna, snarare en metafor om något helt annat. Den självgodhet och patriotism som finns där finns överallt. Jag har bott i södra Dalarna varenda sommar av mitt liv och tycker inte att självgodhet skulle vara något typiskt daladrag.

?Masjävlar? får premiär ett drygt år efter ?Om jag vänder mig om?, filmen som fick Sverige att tala om Ann Petrén och gav henne Guldbaggen för bästa kvinnliga huvudroll. Hon säger att hennes liv efter baggen är ? ungefär likadant.
Ann Petrén säger att hon är glad att ?genombrottet? kommit nu och inte när hon gick ut scenskolan för 25 år sedan. Jobbet, tycker hon, har blivit svårare och svårare i takt med att hon ställer allt högre kvar på sig själv.
Nu har hon tagit en paus från agerandet och gått en magisterutbildning vid teaterhögskolan i Malmö, där hon också undervisar. Hon vill bli en bättre pedagog och framför allt kunna bidra med sin erfarenhet inom ämnesbaserad teater.
Men planen är inte att trappa ner på det egna skådespeleriet.
? Jag hade bestämt mig för pausen långt före uppståndelsen kring Guldbaggen, jag måste få reflektera kring det här yrket. Rampljuset och kändisskapet var inget jag sökte, jag hade aldrig trott att jag skulle lyckas inom filmen på det här sättet. Jag har nog tänkt att om man inte ser ut som en fotomodell har man inget där att göra.
? Och nu kan jag känna att ?men Gud, det har jag visst?. Det har vi alla, och de flesta ser inte ut som fotomodeller. Jag tänkte att som kvinna över 35 börjar man bli ointressant, ingen att vila ögonen på. Då är det rätt kul att vara en som fortfarande kan överraska.