Varma resor kors och tvärs genom Sverige för att träffa bekanta och titta på kända landmärken. Någon semester till ett annat land för att tanka kroppen med D-vitamin och själen med nya, inspirerande upplevelser. Båtturer och saltstänkta bad. Så många familjeaktiviteter som möjligt, gärna med tonvikt på nöjesparker och lekland. Och så lite shopping i någon trevlig stad.
Så ser sommaren ut för många, och så skulle den mycket väl ha kunnat se ut även för mig. Det har den gjort i många år. Men i år bestämde jag mig för att sätta stopp.
Mina preferenser när det gäller att ta tillvara på tiden har nämligen ändrats. Och det rejält.
För tolv år sedan, när jag flyttade till Västervik, hängde jag helst på krogen när jag var ledig. Med vänner eller med min blivande man. Det var höjden av frihet att få sitta på en uteservering i en sommarstad för att äta och dricka gott. Och att kunna umgås med folk utan att behöva anteckna allt de sa, vilket jag var tvungen till på jobbet.
Den pyttelilla vita bilen var en trogen följeslagare på otaliga utflykter runtom i Sverige och hittade vi en prisvärd flygbiljett till ett spännande ställe, slog vi till med kort varsel.
Jag njöt av alla aktiviteter. Men när jag kom tillbaka till jobbet var jag om möjligt ännu tröttare än innan semestern.
Nu har livet tagit en annan vändning. Jag är småbarnsmamma samtidigt som jag jobbar heltid och har ett ganska stressigt jobb. Det gör att behovet av ständiga aktiviteter inte finns där på samma vis. Jag har redan folk omkring mig hela tiden och det är aldrig tyst.
Så när jag den här semestern fick möjlighet att få vara helt ensam hemma när maken tog med sig barnen och åkte till sina föräldrar på västkusten, då var det inte krogliv, umgänge och aktiviteter jag valde i första hand. Nej, jag valde ensamheten och tystnaden. Att bara få sitta i en stol och dricka sitt te och göra ingenting - möjligtvis bläddra i en tidning eller läsa en bok - är en lyx jag inte är van vid. Inte heller att ha det tyst omkring mig. Därför fick både tv:n och stereon vila.
Det var underbart! I några dagar. Sedan tyckte jag att jag hade rullat tummarna färdigt och började längta efter att få göra sådant man aldrig hinner med när man jobbar. Så jag började måla. Först en barnsäng. Sen en låda. Sen en vägg. Och till slut satt jag fast i en omfattande renovering av vår bostad, en renovering som man inte bara kunde avsluta sådär.
Maken och barnen kom hem. Jag var inte klar. Jag var stressad. Och min make som ensam tagit hand om tre goa - men rätt så intensiva - barn under en vecka med allt vad det innebär av aktiviteter, tjat och tidiga morgnar, var trött. Nu tvingade jag in honom i mina halvfärdiga målnings- och tapetseringsprojekt. Vi var ju tvungna att bli klara.
Nu är det jobb som gäller igen. Vardagen har börjat rulla på. Men jag känner mig inte särskilt trött. Kombinationen att ta det lugnt och samtidigt få något större projekt uträttat, har gjort att jag känner mig mer avslappnad än på många år. Trots att jag inte lämnat Västervik en enda gång under semestern. Och trots att jag inte gjort alla de där sommarutflykterna som jag först hade tänkt.
När folk frågar hur jag har haft det under semestern blir därför det självklara svaret:
- Jätteskönt!
För jag har ju fått göra de där sakerna man aldrig hinner när vardagens rutiner och stress tar överhanden.
Snacka om att ändra preferenser.