Äntligen litterärt självförtroende
När årets Augustvinnare, Susanna Alakoski, reser runt och talar om sin bok brukar folk, efter lite hummande, till slut klämma ur sig: vad tycker dina gamla vänner och släktingar om det du skrivit?- Jag är lite förvånad över frågan, jag har bara mötts av människor som varit så glada.
Saknat självförtroende. "Skrivardrömmarna har alltid funnit, men jag har inte haft litterärt självförtroende. Jag fick mycket beröm i skolan men därifrån att gå till att bli författare är ett stort steg", säger Susanna Alakoski.Foto: Henrik Montgomery/Scanpix
Foto:
- Där finns en hel värld av medelklassmänniskor som älskar att se sina liv på scenen, eller i litteraturen. På samma sätt blir ju människor från andra klasser glada över att se något som handlar om deras eget liv, och som är komplext.
Dramaten gjorde ett unikt försök i den riktningen i våras med den nyskrivna pjäsen "Sju städerskor". "Jag avskyr när arbetarklassen skildras på det här sättet" röt Alakoski i ett debattinlägg i Dagens Nyheter. "Som att det enda ljusa i livet är att bli full och vulgär. Det blir man kanske, men man slutar ju inte vara människa för det."
Fulla och vulgära är annars, om något, föräldrarna i hennes Augustprisade roman "Svinalängorna". Det sups hejdlöst i förortsområdet Fridhem utanför Ystad. De vuxna är svin.
Men det unika med hennes klasskildring är inte bara att historien berättas av en klarsynt flickunge utan även att hennes föräldrar, Gorillan och Häxan, under nyktra perioder också bakar bröd, planterar solrosor, gör Sten-Åke Cederhök-skutt på köksgolvet och till och med uttrycker stor kärlek till sina barn.
- Även människor som gör varandra ohyggligt illa har starka relationer, de är egentligen ledsna för det som händer, och så klart, över att inte räcka till. För mig har det varit viktigt att skildra misär och sociala problem som mer komplext.
"Jaou, jaou", säger Susanna Alakoski på bred skånska. Som "diskfinne i andra generationen" presenterar sig huvudpersonen i hennes monolog i antologin "Tala om klass" som kom tidigare i höst.
En orsak till att hennes läsare generas över att fråga hur hennes roman tagits emot av släktingarna är förstås att det hon skriver om ligger nära henne själv. Hon har haft missbruksproblem i sin närhet. "Svinalängorna" är området där hon växte upp, även om hon hörde ordet först som vuxen socionom, anställd på stadens socialkontor.
- Många är otroligt förbryllade i Ystad i dag: kallades det verkligen så? Men såna här områden har ju ofta öknamn. Söderhöjden utanför Stockholm kallas för Socialhöjden.
Som socialarbetare stod hon mellan politiska beslut och trasiga människors behov, "ett bra sätt att få syn på ett samhälles brister" säger hon.
I två år var hon pressekreterare åt Gudrun Schyman men när hon avgick tänkte Alakoski, nu eller aldrig. Hon sökte skrivarlinjen på Biskops Arnö. Med sig hade hon det 600 sidor långa bokmanuset hon knåpat ihop under bussresorna mellan Gustavsberg och centrala Stockholm, men också en etablerad kontakt med Bonniers. Under 90-talet hade hon varit heltidsarbetande småbarnsmamma som inrättat skrivarplats längst fram i bussen. Det låter onekligen som en rätt fantastisk bedrift.
- Det är väldigt kvinnligt, jag har hört många som gjort liknande saker. Man skriver sin avhandling under usla ekonomiska förhållanden, och usla andra förhållanden också.
Ändå är det ingen hjältemamma hon skildrar i sin bok.
- Det har varit min invändning mot mammorna i arbetarlitteraturen, ofta skriven av män. Mammorna härdar ut i alla lägen. Men kvinnor pallar inte alls allt, de går visst sönder. Kvinnor får också ångest och dövar den med alkohol. Jag möter hela tiden människor som berättar saker som att min mamma drack whiskey när hon städade.
Så jobbar vi med nyheter