Arbetarnoveller som inte når fram

Ibland så blir jag bara så frustrerad, när folk med talang gör saker som är tydligt att det är under deras begåvning. Brorsan är mätt är en novellsamling, temat verkar i mina ögon vara underklassen, alla Unges figurer har ett plebejiskt vokabulär och bristande språkbruk.
Unge själv är bristande i språket fram för allt vad det gäller kommatering och satsradning. Talspråket dominerar novellerna på ett sätt som inte precis gynnar dem.
På scen hade nog texterna fungerat som utmärkta monologer över den lilla människans utsatthet, men i bokform så blir det för platt och enformigt. Det bristande språket förstör läsningen av verket och man förstår inte vad man själv läser, för man sitter och irriterar sig på bristen av kommatecken, satsdelning och vad som egentligen är vad och vem som sa det.

Jag kommer att tänka på Den unge Werthers lidanden av Goethe, som inte bara är något av det sämsta jag läst men också har det problemet att det finns nog en bra historia i botten, men berättat av fel författare som förstör allt med sin stil. Mirja Unge har bra historier i botten, historier om utsatta människor, obesvarad kärlek, vänskap som tar slut och känslan av vanmakt.
Det Mirja Unge missar är att sätta sig och titta igenom det med andras ögon: förstår folk det här? Det är en fråga om begriplighet, att Unge inte lagt ner tillräcklig tid på att göra texten genomtränglig för andra. I balansgången mellan autencitet och förståelse så faller Mirja Unge över på fel sida, det blir trovärdigt men svårgenomträngligt.

Man kan tro att Mirja Unges språk är en del av det arbetartema som genomsyrar samlingen, att hon vill skriva på ett sätt som är typiskt för den kulturen och så att folk känner igen sig i sitt eget sätt att prata, en nobel tanke men som här har drivits för långt. Man kan få folk att känna igen sig, men man måste också få sina läsare att ta sig igenom texten och förstå vad de läser.