Årets mest ojämna film

När man kommer tillbaka efter att ha varit borta länge vill man gärna göra allt på en gång. Då är det lätt att förta sig. Sportens och konstens värld vimlar av comebacker som kanske borde ha skett i lite mindre skala; i efterhand skulle Muhammed Ali nog ha valt en lämpligare motståndare än Larry Holmes, Donna Tartts "Den lille vännen" kunde ha varit ett par hundra sidor tunnare, Björn Borg borde kanske ha mött lite fler blåbär innan han ställde upp i Monte Carlo en ödesmättad aprileftermiddag 1991.
Kay Pollaks "Så som i himmelen" är en äkta comeback. Det är som om regissören, snarare än att förgäves ha försökt få filmen finansierad, tillbringat de 18 åren sedan "Älska mig" med att spänna musklerna och förbereda en "film to end all films". Allt finns med. Kärleken, konsten (den sortens konst som ofta stavas med stort k), längtan, frigörelsen, sökandet     och Jesus. Han erkänner det inte gärna själv, men med "Så som i himmelen" har Kay Pollak gjort den mest religiösa svenska filmen sedan Ingmar Bergman ställde in nattvardskalken för gott.
Filmens huvudperson, dirigenten Daniel (Michael Nyqvist) är mitt uppe i en världskarriär när hjulen börjar snurra för fort och han slängs av med trasigt hjärta och utsliten själ. För att vila upp sig flyttar han hem till barndomens tysta, norrländska by.
När byns kyrkokör behöver konstnärlig ledning spjärnar Daniel emot. Men han ska snart inse att kören, med dess brokiga medlemsskara, har lika mycket att ge honom som tvärtom.
En äkta comeback, som sagt. Det finns scener i "Så som i himmelen" som är svindlande vackra     då blir filmen en korsning mellan "Juloratoriet", "Min store tjocke far" och "Änglagård". Men det finns också en okänslighet i produktionen som gör att redan nästa scen kan vara en katastrof.
Värst är skildringen av huvudpersonen och hur han påverkar sin omgivning. Det verkar räcka med att Michael Nyqvist visar sig i byn ("man undrar vad han ska göra här, en sån där konstnär...") så börjar alla kvinnor gripa efter skilsmässopappren och deras män efter hagelbössan. Det blir extra obegripligt eftersom Nyqvist främst agerar genom att skåda ut i luften och svara "va?" på tilltal. Pollaks tro på konsten är beundransvärd men kanske inte i alla delar realistisk.
Filmens två motpoler blir Helen Sjöholms förtryckta kvinna och byns kyrkoherde. Varje gång Sjöholm visar sig lyfter filmen     och på samma sätt drar alla scener med kyrkoherden ner den igen. Jag har svårt att tro att Svenska kyrkan i dag har plats för Bergmanpräster som uttalar repliker som "Du har syndat! I församlingshemmet! Be Gud om förlåtelse!"
"Så som i himmelen" är årets mest ojämna film. Kay Pollak säger att hans nästa projekt kan bli dogmainfluerat. Kanske borde han tagit sitt (i grunden starka) manus till "Himmelen", tvättat bort en halvtimme, vridit ner ambitionen att berätta Allt och direkt tagit tåget till Köpenhamn.