Semestern är över för denna gång. Och vardagen börjar återigen, sakta men säkert, skruva upp tempot till ett betydligt snabbare och hetsigare än semesterlunkens ack så lättjefulla sävliga.
Skönt med återgång till ”normala” rutiner, tycker vissa. Förfärligt att sugas in i ekorrhjulet igen!, tycker andra.
Vad jag tycker kan vi lämna därhän.
Men härmed har jag avslöjat att min semester varit ganska lättjefull och oplanerad. På gott och på ont. Så här i efterhand kan jag fundera lite grand över vad jag egentligen gjorde med dessa dyrbara dagar och nätter. Använde jag dem verkligen på bästa sätt? Njöt jag tillräckligt av de dyrbara dropparna av fri tid?
Anspråkslöst häng i mitt hus med några av de närmsta vännerna är en av den här sommarens höjdpunkter. Likaså simturerna i en stilla sjö, i sällskap av min lurviga vän (läs: hund) är kära sommarminnen som jag bär med mig in i höstmörkret. Liksom samtalen med mor och far över frukostbordet i sommarstugan, om ”nu” och ”då”.
Och det porlande ljudet från bäcken i bokskogen på Hallandsåsen – det där lätet kan jag plocka fram när helst jag vill i vinter, när vinden viner runt husknuten.
En sommarhöjdare av det mer kulturella slaget var Lilla filmfestivalen i Båstad (en gång startad av regissören Bo Widerberg), och förhandsvisningen av Sara Broos kommande film ”Speglingar”. Filmen är ett vackert porträtt av två personer, en mor och en dotter, och deras relation till varandra.
Huvudpersonerna är filmaren Sara Broos själv och hennes mamma, konstnären Karin Broos.
Relationen mellan mor och dotter är både skör och stark. Sara Broos berättar inledningsvis hur det stundtals kan kännas som om de två vore ett. Andra gånger känns hennes mamma främmande, ja långt borta på något vis.
Ingivelsen att göra filmen kom i samband med att Sara skulle bjuda sin mamma på en weekendresa i 60-årspresent. Det skulle bli ett par dagar på tu man hand, då de skulle ha gott om tid att prata.
Inga trauman eller konflikter fanns att reda ut. ”Mer en tystnad”, förklarar Sara i filmens inledning.
Nu blev det inte så mycket pratat på den där resan trots allt. Det funkar ju inte riktigt så ... konstaterar Sara.
Karin föll snart in i arbete.
Sin vana trogen började hon fotografera sin dotter som tillsammans med sina systrar stått modell för många av Karins målningar.
Och det var där någonstans som Sara fick impulsen att göra en film om sin mamma och om sig själv. Precis som Sara så många gånger agerat modell åt Karin var det nu dags att Karin fick göra detsamma. Det var liksom inte mer än rätt.
”Speglingar” är en berättelse fint sammanflätad av ord och bilder. Den är högst personlig och samtidigt faktiskt ändå allmängiltig. Berättandet är poetiskt och varsamt, bildspråket både vackert och rått.
Jag kan varmt rekommendera dig att se den.