Vissa saker måste man göra, annars är man bara en liten lort.”
Så sa Jonatan i Bröderna Lejonhjärta – en av de Astrid Lindgren-berättelser som grep tag i mitt hjärta allra mest under barndomen. Jag och mina syskon brukade lyssna på en skrapig skiva, som alltid hakade upp sig när det var som mest spännande. Frasen ”och dödade honom, och dödade honom, och dödade honom...” gick på repeat tills någon lyckades hitta rätt med nålen igen.
Nu var det inte främst det där läskiga som etsade sig fast, utan historien om den modiga storebrodern som hoppade ut från ett fönster för att rädda sin lillebror. Och det där han sa, att man faktiskt måste våga saker. Annars är man bara en liten lort.
Astrid själv levde i allra högsta grad efter den principen. Hon vågade en massa saker, under hela livet. Vägrade som 18-åring att gifta sig med chefredaktören som hon råkat bli gravid med. Hon var inte kär, helt enkelt. Stor grej i hemstaden Vimmerby, där skvallret spreds snabbare än ljuset genom småstadskvarteren. Astrid vågade stå på sig mot direktörer, toppolitiker och andra höjdare. Kanske var hon också rädd, ibland? Det tror jag. Men hon bestämde sig för att trotsa sina rädslor, och att inte vara nån liten lort.
Jag har också varit, och är, livrädd för en massa saker. I tonåren kände jag mig ofta som just en liten lort. Rädd och ängslig, och utan något större självförtroende. Vek ofta undan när något kändes för utmanande.
Men någonstans i slutet av tonåren bestämde jag mig för att det var slut på fegandet. Jag skulle sluta banga. Så jag gjorde en massa saker som jag egentligen inte vågade. Åkte till Rumänien, och Ryssland, och flyttade till ett kollektiv i Stockholm. Sa ja till det mesta, och ledde till och med en barnkör ett tag (det gick sådär, kan jag säga...). Tog till slut mod till mig och sökte en journalistutbildning, trots att jag inte trodde mig vara tillräckligt framåt för att bli reporter.
Och vet ni, jag överlevde alltihop. Och blev förmodligen lite modigare på kuppen. Inget är någonsin så farligt som man tror.
Fortfarande är vissa saker så läskiga att det ilar i maggropen av rädsla, men jag försöker göra dem ändå. Säga vad jag tycker, även när det känns obekvämt. Våga ta känslomässiga risker – vilket för mig är lite som att hoppa över Ronja Rövardotters Helvetesgap.
Och jo,visst, jag fegar fortfarande ur ibland också. Men smaken efter det är så fadd, känslan så grå och trist att jag nästan alltid bestämmer mig för att nästa gång, DÅ ska jag minsann anta utmaningen. Oavsett om det slutar med att jag blir sårad, ledsen eller bara känner mig allmänt misslyckad.
Livet blir lite jobbigare, men det finns liksom inget alternativ.
Man vill ju inte vara nån liten lort.