Att leva i takt eller otakt?

När George Bush stal valsegern från Al Gore 2000 satt jag och min Petter på varsitt håll i Sverige och konstaterade att världen var på väg åt helt fel håll. Vi beslutade att inte skaffa barn förrän världen var i takt igen. När USA gick in i Irak 2003 och demonstrationerna avlöste varandra på gatorna i Göteborg förvånades vi över att FN stod så maktlöst. Vi hade nog ändå trott att de hade lite makt. Vi beslutade att inte skaffa barn förrän Förenta Nationernas förbund var i takt igen. När borgarna i alliansen rättmätigt vann valet i Sverige förra året stängde vi av TV:n och vägrade lyssna mer på Sören Holmbergs förklaringar till varför Sverige ville ha ett liberalt styre. Vi beslutade att inte skaffa barn förrän Sverige var i takt igen. Tyvärr var det redan försent. När valet avgjordes hade vi redan en liten dreglande kopia av oss själva liggandes mellan oss i soffan. Taktlöst. Förra veckan, när regeringen så listigt drev igenom FRA-lagen mitt under brinnande EM-krig, trodde vi faktiskt att de skämtade. Ingen kunde väl vara så dum att de godkände ett sådant absurt förslag. Döm av vår förvåning när det visade sig att det var sant. Vi beslutade att inte skaffa barn förrän integriteten var i takt igen. Tyvärr är det redan försent den här gången också. Lille Lokes brorster sparkar extra intensivt i magen när Fredrik Reinfeldt är på TV. Dubbelt taktlöst. När jag var 18 år och flyttade från Västervik beslutade jag att aldrig återvända, oavsett takt. Jag ville aldrig mer bo så att jag var tvungen att se en Västerviksbo när jag gick ut för att hämta tidningen. Varje gång jag var här på besök fick jag ångest när jag passerat Ljungheden och ville bara vända och köra därifrån igen. Känslan av småstad var kväljande och kvävande. Idag, nästan tio år senare, trivs jag nog bättre än någonsin här. Både min Petter och jag har våra familjer här, våra släkter och våra barndomshem. Vår son får springa på samma gräsmattor som vi gjorde och se samma vatten och lyssna till samma dialekt. Det som då var för litet och ångestladdat är i dag rofyllt och faktiskt rätt så vackert. Kanske beror det på att vi idag bor på andra sidan Sverige, mitt ute på landet, tre mil från Göteborg. vi har ett eget hem där, med andra gräsmattor, andra vatten och en jobbigare dialekt. Vi flyttade till ett litet samhälle där det bor knappt 1000 invånare och traktorer är vanligare än bilar. En liten pittoresk håla på den västgötska landsbygden. I grannhuset bor det en man från Västervik. Vi vinkar till varandra vid brevlådan ibland. Och Petter och jag är rätt så nöjda med att snart bli tvåbarnsföräldrar. Livet rullar på i lagom takt.