Avantgardist med personliga filmer

Gunvor Nelson har tillhört konstfilmens avantgarde i USA sedan mitten av 60-talet. På senare år har även Sverige fått upp ögonen för hennes kaxiga och finstämda "personal films".

Foto: Fotograf saknas!

Kultur och Nöje2007-10-16 01:05
Gunvor Nelson tar emot i sin lägenhet i Stockholm. Sedan flytten tillbaka från USA 1993 delar hon sin tid mellan huvudstaden och födelseorten Kristinehamn, där hon har sin ateljé. Och ska hon vara uppriktig är det i ateljén hon helst skulle vilja vara. Istället har den 76-åriga konstnären haft fullt upp med diverse filmvisningar, för närvarande på Moderna museet. I fjol turnerade hon runt i Kanada och USA, bland annat visades hennes filmer på The Museum of Modern Art, Moma, i New York.- Nu har jag sett och pratat om mina gamla filmer så mycket att jag längtar efter att göra något nytt. Jag har några idéer men först ska jag förkorta en tidigare film. Det här med att klippa ner är också nytt och nya problem tycker jag om, förklarar Gunvor Nelson när vi satt oss tillrätta vid det runda bordet i hennes ljusa vardagsrum. Under närmsta timmen bjuder Gunvor Nelson på choklad, nötter och tillmötesgående svar - även om det är uppenbart att hon inte roas av att teoretisera kring sina egna verk. Andra gör det däremot mer än gärna. Redan Gunvor Nelsons debut, "Schmeerguntz", tillsammans med Dorothy Wiley 1966, väckte uppmärksamhet. Under femton intensiva minuter korsklipps kvinnostereotyper från reklamsammanhang och en Miss America-tävling med en gravid mage, spyor, tamponger och bajsiga rumpor. Inte undra på att Gunvor Nelson ofta nämns som en feministisk föregångare.- Jag har aldrig tänkt på mig själv som en feministisk filmare, jag bara gör mina filmer. Sen kan det inte hjälpas att man blir lite av en föregångare eftersom det var så få kvinnor som höll på då. Det jag gjorde vara att se absurditeten och visa den, mitt mål var inte att ändra världen. En av Gunvor Nelsons mest uppmärksammade och prisade filmer är "Take Off" från 1972. Det är synd, påpekar Gunvor Nelson, att slutet ofta beskrivs när den nämns. "Take Off" visar en striptease utförd av en något avdankad strippa som skakat "booty" långt innan Beyonce ens kunde stava till MTV. Det räcker att avslöja att under Nelsons närgående lins tar den klassiska stripteasen en både överraskande och absurd vändning. "Take Off" ingår i de sex filmer från olika perioder i Gunvor Nelsons skapande som loopas i Modernas ordinarie utställning. Trots filmernas olikheter har samtliga ett omisskännligt Nelson-avtryck, i tema eller komposition. - Konkretisten Olle Bæertling ställs också ut på Moderna nu. Han tycks ha undersökt samma värld under hela sitt konstnärsliv, vilket jag beundrar men jag kan inte göra så. Jag visste att det skulle bli svårt att bli uppmärksammad om jag bytte stil hela tiden, men jag var tvungen att våga lita på att min signatur skulle finnas där ändå.Gunvor Nelson började med 16 mm film, nu har hon bytt till video och datorteknik. Lika mycket som tekniken framskrider ändras genrebeteckningen för hennes område: Konstfilm, videkonst, experimentfilm, vad ska man säga? - Om man säger experimentell film tror man att det inte är färdigt. Avantagarde använder jag men jag har inte aning om mina filmer är avantgarde! New American Cinema var inne ett tag liksom underground-film men sen blev det sexfilm. Så jag kallar mina filmer "personal films". Då reflekteras det tillbaka till mig i stället för någon slags "ism", förklarar Gunvor Nelson som ser fram emot att åka tillbaka till Kristinehamn imorgon. Du saknar inte San Francisco efter alla år där?- Nej, där jag har mitt bohag: kamera, dator och verktyg - där är jag hemma.
Kvinnokroppen:- Eftersom jag är kvinna använder jag det jag är närmast men jag hoppas att filmerna, även "Red Shift" där rollerna är en mor, dotter och mormor, är allmängiltiga. I "Moons Pool", där man ser en kropp i badkaret och kroppar underifrån i en pool, är det sådana extrema närbilder att man inte vet om det är man eller kvinna, en äldre eller yngre.Vatten:- Vatten är tacksamt i rörliga bilder helt enkelt. Även i animationerna, i "Light years" till exempel, använder jag svart vatten. Minnen:- Det finns både ett minne inom filmen, i storyn, men också åskådarens minne av sitt eget liv. För även om jag filmar mitt barndomshem i Kristinehamn, som i "Red Shift" representerar det något allmängiltigt, inte specifikt min barndom. Mina filmer är inte "spelled out", de visar inte vad man ska känna eller tycka. Jag styr kanske men jag är noga med att lämna tolkningen öppen. Ljud:- Jag har alltid använt ljud väldigt medvetet men jag försöker att bli mer varsam med musiken, det är en svår balansgång för samtidigt förstärker musiken mycket. I filmen "Kirsa Nicholina" filmar jag en förlossning och fadern satt och spelade på sin gitarr till det. När jag såg den på Moderna nu insåg jag att man blir trött på honom! Jag har bett dem sänka musiken vid nästa visning, bilderna är så starka ändå.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!