Babblig roman om programledare

Daniel Sjölin
Världens sista roman
NorstedtsVärldens sista roman må vara skriven på precis rätt sätt vid precis rätt tillfälle. Mycket pekar på det. Det sägs att den sortens berättelse Daniel Sjölin använt sig av är sista skriket inom svensk litteratur. Den vagt självbiografiska.
Det må vara hänt att Daniel Sjölin är programledare i Babel, SVT:s litteraturprogram, och att han är både kunnig och skicklig. Och det kan heller inte hjälpas om Världens sista roman har storslagna poänger eller ett modernt tilltal. Jag gillar den inte. Jag gillar den verkligen inte. Och det är ju jag som bestämmer.
Jag står inte ut med det orimliga babblandet. Världens sista roman är en oerhört babblig monolog. En medvetandeström som ingenstans rinner. En oerhörd mängd ord som påminner om trälig, stelnande, seg sylt. Och läsaren måste vada genom den.

Jag tål inte de menlösa karaktärerna. Daniel Sjölin har inte brytt sig om att alls göra dem mänskliga. Han själv är huvudperson men märks knappt. Hans döende, dementa mor är bara de ord hon ständigt glömmer, och de andra är karikatyrer på Östermalmsdamer, tynande humanister och nyrika karriärister.
Till författarens tveksamma försvar kan sägas att han lägger in en brasklapp i början av boken - han skriver att han inte bryr sig om att recensenter ogillar hans karaktärer - men så lätt får det inte vara att skriva dålig litteratur. Då skulle ju alla programledare göra det.
Resten - det är bara ord. Svåra, Duktiga, Välsökta, Viktiga ord, säkert. Men oläsliga likt förbaskat.