Banal handling med tekniska finesser

Så var det dags igen; en ny Narniafilm och nya bråk om rasism och kristen propaganda. C S Lewis berättelser om lejonkungen Aslan och de fyra engelska barnen som förflyttas till den magiska Narniavärlden väcker debatt lika regelbundet som Janne Josefsson.Men ligger det något i anklagelserna? Försöker Disney förvandla våra barn till små välkammade korsriddare? Nej. Tyvärr, höll jag på att skriva. Då kunde man i alla fall hävda att "Berättelsen om Narnia: Prins Caspian" skapade någon form av känslor och inte bara staplade datoreffekter på varandra.För storyn i "Prins Caspian" är så banal att den skulle rymmas i en pekbok för tvååringar. Trubbel i Narnia. Vissla så kommer syskonen Pevensie från England. Trubblet fortsätter. Vissla så kommer Aslan. Eftertexter, köp en glass på hemvägen.Visserligen tar filmen hem poänger på sin höga tekniska nivå; slutstriden står inte "Sagan om ringen" långt efter. Men det är talande att den klart starkaste scenen, den där Tilda Swintons häxa gör en snabb comeback, inte har något alls med resten av filmen att göra; den är som en färgstark plåsterlapp på en totalförlamad patient.Jag hade önskat att Narniaböckerna, dessa kontroversiella, mörka sagor, hade fått en värdigare behandling på vita duken än att förvandlas till högteknologiska krigsfilmer för elvaåringar. Om det blir fler filmer i serien måste regissören Andrew Adamson bort; varför inte ringa mexikanska Eniro och söka upp Guillermo del Toro eller Alfonso Cuaron?