Bara gamla schlagerrävar håller måttet
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Enligt mig handlar inte schlagerfestivalen bara om att få medverka med en sång eller medverka som artist. Det handlar inte bara om att få stå på scen, med hela svenska folket som publik och så småningom slå igenom. Hela grejen med schlager är just att det är en egen genre, en musikfest med känslan av patriotism i kulisserna och en slående show.
Det fanns en tid, då artister och låtskrivare visste vad schlager handlade om. Och även om jag är en 80-talist på väg att fylla 21 år, så känner jag mycket mer för de klassiska schlagerdängorna, som till exempel Satellit med Ted Gärdestad från 1979, Främling med Carola från 1983 och Kärleken är evig med Lena Ph från 1986, än de senaste årens lite oschlageraktiga poplåtar. Jag kan inte påstå att jag är någon schlagerfanatiker, även om jag gärna ser varje års festival. Det hela slutar ändå alltid i besvikelse. Låtar som jag hoppats på under Melodifestivalen, som numera är en schlagerturné, får aldrig så mycket uppskattning som jag tyckte den varit värd. Och det nya systemet, då hela svenska folket får rösta på sin egen favorit var ett enda stort misstag från SVT. För visst är det väl ändå så att ungdomarna hellre röstar på E-type än en gammal räv som Lena Philipsson, även om hennes låt håller måttet för en riktig schlager?
Nu ska jag inte låta som en föråldrad och bitter människa, men jag finner det svårt att hålla huvudet högt när jag mist mitt förtroende för svenska låtskrivare och artister. Jag trodde att vi som land fortfarande hade Det som krävs. Den svenska 2000-talsschlagern är ett fiasko och jag tror att det finns många som håller med mig. Som liten blev jag präglad av Lena Ph och Carola, då jag stod med hårborsten i högsta hugg och mimade. Kanske är det anledningen till att jag hellre ser en gammal 80-talsräv som vinnare än Andres Esteche och Shirley Clamp?
Visserligen har vår melodifestival blivit något utbredd. Vårt splittrade folk får en chans att känna gemenskap och glädje i vårblasket. Roliga programledare och gäster under hela turnén gör det till något mer än bara dålig musik. Och även om vi redan, långt innan det är dags att tävla i Eurovision Songcontest, vet att vi inte längre är schlagermästare, så har vi i alla fall i några veckors tid fått uppleva dagstidningarnas alla bilagor om evenemanget, fått läsa om alla de chockartade katastrofer med diverse kända svenskar som tycks ha ägt rum samt fått känna oss något patriotiska, utan att skämmas. Och så har vi ju, allas vår käre skivbolagskung, Bert Karlsson, som njuter av sin uppmärksamhet. Ja, någon tvekan om att det svenska folket gillar schlager och allt som hör till finns inte. Men om schlagern gillar Sverige, det kan jag inte svara på.