Ni tror inte på det här, eller hur,
men filmen handlar om okända djur.
Några ser exakt ut som koraller men har fenor och kan simma.
Några är så lika Elefantmannen att Michael Jacksons dödsbo köpt deras skelett.
Några är sköldpaddor stora som ekor och grymtbrölar som brunstiga Ardennerhästar.
Några är egentligen bara en genetisk gröt av fenor, klor och tänder.
Men de flesta är små.
Mycket små.
Mycket små.
Den Franska dokumentären "Oceans" är svår att recensera som biofilm; den består egentligen bara av bilder. Men vilka bilder!
Det är Disneys "Fantasia" under ytan; outsägligt vackra färgsymfonier till musik (och, sanningen att säga, en franskt pompös berättarröst som säger för mycket utom när man verkligen vill veta hur något havsmonster blivit så groteskt, då den inte säger något alls).
Den är det slutliga beviset på att Gud som regissör både har romantik, komedi och skräck på sin lyra.
Romantik som i valrossens familjeidyll, komedi som i lustiga sälar och clownfiskar - titta, där kommer Nemo! - och skräck som i människans miljö- och fångstkrig mot havsskapelsen och inte minst de oändliga arméerna av krabbor som drar fram över havsbottnen och med tysta klor erbjuder den död som man är allra minst sugen på att möta.
När du sett "Oceans" förstår du varifrån legenderna om havsodjur kommer.
Nu ska jag göra så här: Jag ska hejda en tioårig flicka som jag känner mycket väl, ta med henne till bion och sitta bredvid henne när hon försjunker i "Oceans".
Den förundran jag kommer att se hos henne, oceanernas bottenlöshet speglad i hennes uppspärrade ögon, kommer att vara värd hundra biobiljetter.