Bitterljuva dagar i Emmaboda

Vinterbadarna är den förening som varje år i augusti arrangerar Rasslebygdsfestivalen i Emmaboda. Och i helgen var det dags igen.
Det hela startades 1988 som en liten fest med de närmaste kompisarna till medlemmarna i föreningen. I och med att intresset växte, kom under årens lopp mer och mer folk för att besöka "festen". Band som gästat tidigare år blev större och ordet spreds med vinden om festen i Emmaboda.
1996 kom vändpunkten för Vinterbadarna
- Det gick från att vara en gårdsfest till att bli en riktig festival, säjer Mattias Andersson arrangör.
Rasslebygdsfestivalen består av två scener, Ängen och Skogen, varav Ängen är den större och Skogen den mindre. Själva festivalområdet är inte avskilt från campingen, utan allt är på ett och samma ställe. På området kan man inhandla mat av olika slag och majoriteten av det är vegetariskt.
Hotstuff var på plats för att sälja diverse bands tröjor och skivor, men även mindre okända försäljare ställde upp bord för att sälja skivor, kläder och böcker.
Vinterbadarna har också varje år ett utbud av alkohol, mat, godis, läsk och värktabletter i deras egen RassleBar. Den är mycket välbesökt, särskilt under Happy Hour.
Torsdagsmorgonen under festivalen var inte att leka med. Genomsvett och myggbiten vaknar jag i bilen på husvagnsparkeringen. Då visste jag att festivalens första dag hade börjat. Festivalbesökarna var fortfarande tillräckligt tålmodiga vad det gällde trötthet, hunger och myggor. Och peppet kändes i maggropen.
Vid klockan två på eftermiddagen öppnade första bandet upp Rasslebygd 2004. Men Moneybrother vid fyratiden vad det första jag såg. Solen gjorde en sista ansträngning innan nedgång, och matta av solgasset hade många långt innan parkerat sig i gräset framför stora scenen Ängen. Moneybrother entrar scenen efter en stunds väntan och detta var nog min första riktiga festivalkänsla hittills. Bandet vet vad de själva vill och vad publiken vill och de ger det så bra att det nästan är gråtfärdigt. De är kända för sina scenshower och sina personliga mellansnack och sådant är alltid lika uppskattat. Ändå känner jag mig inte nöjd. Moneybrother håller en på halster och det gör mig rastlös och kanske till och med uttråkad. Allt annat känns mer intressant än vad som händer på scen, tills låten som legat på allas läppar slutligen kommer; "Reconsider me."
Längre in på kvällen hoppade en glad och oskuldsfull Marit Bergman in på scen. Hon såg ut som en blandning av snövit och askungen. Hon gav allt och det syntes att hon verkligen brinner för musiken. Kvällen gav mer entusiasm i en före detta matt publik och alla verkligen älskar Marit. Men tyvärr kan jag inte hålla med. För mig känns hon mest som en sensommarklyscha a la Allsång på Skansen och det håller inte.
Natten skred vidare i tonårsfylla, myggbett och musik av olika stilar vart jag än var, om det så kom från scenerna eller egna medtagna bandare. Slutligen orkade jag inte längre utan bestämde mig för att lämna området. Jag gick den asfalterade vägen, förbi den stora klungan av Emmabodas nyfikna ungdomar precis utanför entrén. Väl framme vid bilen var det mörkt och rått i augustinatten. Jag la mig frusen under täcket och hörde myggen ina intill öronen. Men tänkte att nåja, det är ju ändå festival.
Fredagsmorgonen började på samma sätt som dagen innan. Luften i bilen var så kvav att jag knappt kunde andas. Jag kände mig trött och sliten, trots att jag inte levt loppan kvällen innan. Jag var dessutom smutsig och svettig. Det var dags för en dusch eller ett bad. Simhallen belägen vid festivalområdet stod varje dag till tjänst med duschning. Där kunde man hyra badlakan och köpa schampo och tvål.
Väl uppfräschad tog jag dagens första visit på festivalen, dock några timmar efter start. Första bandet Jesper Larsson Band följt av Nutmeg och Hanky and Panky hade börjat redan vid tolvtiden.
Ett stort misstag Vinterbadarna gjort var att placera Bring me the fucking riot... man på lilla scenen. Det var så mycket folk att man hade svårt att komma fram. De gjorde dock en väldigt bra spelning trots folkvimlet och jag tyckte nog att de förändrats en del sen de spelade på festivalen för några år sedan. De kändes mer seriösa på något sätt och mycket mer rock´n´roll.
Efter spelningen började det skymma och vid halv tolv var det helt svart. Folk började samla sig vid stora scenen för att beskåda ett av årets dragplåster. Nämligen de som bytt språk och bandnamn, men som fortfarande är tacksamma, och glada skåningar. Självklart är det allas våra Bergman Rock som avrundar natten på den stora scenen. De gjorde en så snygg entré, en sådan som gör väsen av sig i magen. Thomas Öberg, sångare, kom ut i kavaj med en blombukett i bröstfickan, han möblerade om scenen, han klättrade ut bland publiken och skrek: "Sträck på er svenskar, det är ni som ska ta över". Känslan är svår att beskriva. Detta är ett band som man alltid kan lita på. De har alltid en suverän kommunikation med publiken och alla dessa charadspel som kommer på löpande band är roliga att bevittna. Bergman Rock är ett nytt Bob Hund, endast lite mer dämpat.
Även fredagsnatten tog sin sista pust, åtminstone för mig. Än en gång vandrade jag den asfalterade vägen mot husvagnsparkeringen, något frusen. Den extremt heta dagen hade tagit hårt på mig.
Äntligen kom vinden och svalkade oss. På lördagsmorgonen kunde jag sova ostört utan hetta och surrande mygg. En tripp ner till Emmaboda Centrum med lite ärenden tog hela förmiddagen och människorna jag mötte såg trötta och gråa ut. Nästan allvarliga, men ändå glada. Entusiasmen låg högt över marken och alla riktigt kämpade för att behålla festivalgnistan en enda dag till. Det kändes så sorgligt att en helg av bara roligheter gick så fort, det kändes bitterljuvt, som sista anhalten av ansvarslöshet innan verkligheten av jobb och skola återgår till sina rutiner.
Något ännu mer bitterljuvt var David & the Citizens spelning, ett annat stort dragplåster på festivalen. Det var det som alla hade väntat på men aldrig riktigt nämnt, för när David och hans medborgare väl började kom det som en överraskning. David Fridlund, sångare, inleder med att säga "Detta är vår 150 spelning" och publiken jublade. Det bubblar av glädje i mitt hjärta samtidigt som sorgen gör sig ihågkommen. Solen kämpar bakom högresta tallar och David utbrister ännu en gång "Vi har knappt börjat, men vi älskar er alla redan" och publiken jublade som aldrig förr. Jag kände att jag mådde bra och att jag levde. Jag kände mig ett med livet och världen och David & the Citizens. Även detta är ett band att lita på. De är förutsägbara på ett positivt sätt för de vet vad det innebär att vara mån om publiken och sig själva. Det finns egentligen ba ra en sak att säga och det är att David & the Citizens fullt ut gjorde en kanonbra spelning. Och det kom ju inte oväntat.
För att sammanfatta årets festival i Emmaboda kan jag nog påstå att människorna har känts mer sympatiska. Denna ömsesidiga kärlek som numera råder, trots att man inte känner varandra är obeskrivbar. Och denna kärlek som sprids från musik till publik, är svår att sätta fingret på. Även om många upplever trista saker, som bråk med nära och kära eller rån av behörigheter så frigörs ändå begränsningarna till den grad att man bara är ute efter att ha så trevligt som möjligt. Och för att alltid se det från den positiva sidan så hade vi ju i alla fall tur med vädret.