Blandningen gör skivan slätstruken

Tidigare i år stängde Conor Oberst och hans band in sig i ett hus i en mexikansk bergsby där de spelade in musik utan att veta var den skulle landa. Resultatet blev Conor Obersts första soloskiva på 13 år. Varför han släpper en skiva under eget namn när det låter som valfritt Bright Eyes-album med countryinfluenser är en gåta. Han blandar sotsvarta texter med självironiska inslag och hamrar på sin gitarr, precis som vanligt.På låtar som den The J.Geils Band-inspirerade "NYC gone, gone" och "I dont want to die (in the hospital)" är det lätt att smittas av bandets intensitet och sjunga med.Eftersom Conor Oberst är Nebraskakillen som gjort sig en karriär på att vara deppig är det svårt att lyssna på skivan utan att fundera över hans psykiska dagsform. Av låtarna att döma verkar han numera må som vem som helst - glad ibland, ledsen ibland men även förmögen att spexa loss, som i minutlånga "Valle m’stico (Ruben’s song)" där någon trumpetbrölar.Om Conor Oberst skulle ha satsat på att göra en skiva som var enbart långsam och svartsynt eller enbart svängig och spexig skulle jag verkligen ha gillat det. Nu gör han varken eller.