Blodet som renar, orden som ger hopp
Självbiografisk bok om demoner, droger och nattsvart smärta.
Hon var 11 år när demonerna började besöka henne, när rösterna kom som befallde henne att skära sig, att inte äta, att inte sova.
Det tog många år innan hon vågade berätta om dem. Men nu har hon tröttnat enda vägen mot en bättre tillvaro är att våga se hela sanningen om sig själv.
- Jag insåg att det är enda sättet. En människa som har cancer skäms inte över det. Jag har psykiskt cancer, varför skulle jag skämmas?
Hon är schizofren. Hon ser skugglika figurer som om de var på riktigt. Hon tror, eller har i alla fall trott, att hon är en ängel och att blodet som rinner i henne inte är rött, utan glittrande.
Berättelsen om Bernys sjukdom börjar tidigt. Redan som spädbarn var hon orolig och ledsen, som fyraåring fantiserade hon om döden. Hon var ensam: pappa söp, mamma var deprimerad och i den katolska skola där hon gick var hon alltför annorlunda. Det enda som fanns var det som dövade: droger, sprit, sex, blod och självförakt, ätstörningar... Spiralen svischade nedåt och Berny Pålsson tappade kontakten med det vi andra kallar verklighet.
- Jag var så pass ensam och den verklighet som majoriteten lever i var för skrämmande för mig. Så jag flydde ifrån den till en annan verklighet som tyvärr blev ännu mer skrämmande.
Berny Pålsson berättar samlat och välformulerat, men med en skyddande mur av distans omkring sig. Hon har skrivit en bok där allt finns med: turerna in och ut på psyket, förföljelsemanin, skräcken och ångesten, men även änglavännerna och kärleken, trots allt.
Berny Pålsson har alltid skrivit mycket och för ett par år sedan började hon mer metodiskt skriva ned sina minnen och det som hände henne, som en sorts terapi. Det visade sig vara den allra bästa hjälpen.
- Det var ett sätt att fly ensamheten och ett sätt att hålla demonerna borta.
Mycket av det Berny Pålsson skildrar är nästan outhärdligt smärtsamt. I en av öppningsscenerna sitter hon i badrummet hos sin pojkvän, hennes älskade Caspian:
"När han säger att han älskar mig börjar jag gråta igen, för vår kärlek är ändå inte tillräcklig. Det räcker inte med att vi älskar varandra. Vi är för trasiga för att kärlek, även om det är änglakärlek, ska räcka.
Jag skriker rakt ut, och han låter mig skrika. Han vet också. Han vet att jag vill dö. Och jag vet att han vill dö."
Några veckor senare tar Caspian sitt liv. Men Berny Pålsson lever vidare.
"Jag hämtar rakbladen som ligger under min madrass och jag ler lättat när jag känner det kalla, tunna rakbladet mot min handflata. Och en känsla av frihet infinner sig när rakbladet smeker fram blodet. När jag har elva färska sår på ena armen kliver jag i mina svarta kängor, kastar ett blått glas i golvet och smäller igen ytterdörren."
Som så många andra unga tjejer skär sig Berny Pålsson i armarna när ångesten blir för svår.
- Fokuserar man på den fysiska smärtan så släpper den psykiska lite. Blodet är en reningsritual. Dricker jag blodet så känns det som att jag blir ren.
Hon har ärr överallt, men går gärna barärmad. Det är inte ärren som är det hemska utan ångesten. Och demonerna. Till skillnad från de flesta andra unga tjejer med ångest har Berny Pålsson mött de demoner som har både röst och skepnad.
- Om de börjar kräva att jag ska skära mig och jag inte gör det så lämnar de mig inte i fred. Då skriker de eller hånskrattar eller viskar eller mumlar.
I slutet av "Vingklippt ängel" finns ett stort hopp om nu är allt på väg att bli bättre. Hon flyttar hem igen, en ny medicin visar sig fungera och hon är inte längre psykotisk. Det höll i några månader, sedan kom allt tillbaka, synerna, skräcken, drogmissbruket...
I dag bor Berny Pålsson i en egen lägenhet, men hon är sjukskriven, äter sex olika mediciner, går i terapi och har kontakt med öppenvården. Det är en kamp, varje dag.
- Men jag vet att jag kan må bättre och det ger mig något slags styrka och hopp. I dag vet jag att rösterna jag hör och det jag ser inte är verkligt.
Hon vet det, men det är ändå lika obehagligt. Därför försöker hon vara ensam så lite som möjligt, så att någon kan säga till henne att det hon ser inte finns.
- Det enda jag kan göra är att tänka att det här är en sjukdom som försöker skrämma mig och jag tänker inte låta den göra det, jag tänker inte ge den den makten.
Det är fortfarande svårt för Berny Pålsson att våga vara i den vanliga världen och att umgås med människor som inte förstår vad hon har gått igenom.
- Det jag har att berätta om är sjukhusvistelser, mediciner, demoner, blod det är min verklighet, medan de pratar om senaste ragget.
- Men jag hoppas att jag en dag kan tillhöra den här världen också.
Under tiden har hon skaffat sig en liten kattunge och börjat skriva på sin nästa bok, en roman denna gång.
- Ibland känns det helt hopplöst och jag tänker att jag kommer aldrig att bli frisk. Men jag försöker tänka att varje liten seger är ett steg framåt. Och en liten seger kan vara att jag klarar av att gå ut, eller att gå upp morgonen.
Så jobbar vi med nyheter