Blöjpunkare får upprättelse

Mina Noiceskivor har hört till de skämmigare inslagen i min skivsamling de senaste decennierna. Efter något intensivt år som Noicefan i tioårsåldern övergav jag dem, och köpte den allmänna bilden av bandet: Blöjpunkare. Fyra minderåriga killar som lånade attribut från punken, men som inte var annat än en skivbolagsprodukt utformad för att sätta tonårshjärtan i brand.Efter några tumultartade år som tonårsidoler splittrades Noice 1983. 2002 dog keyboardisten Freddy Hansson i sviterna av många års narkotikamissbruk. Ett år senare dog sångaren Hasse Carlsson av samma orsak.Journalisten David Bogerius gör i Bedårande barn av sin tid ett försök att berätta historien om hur medlemmarna i Noice gick från en tonårstillvaro i Stockholmsförorten Gustavsberg till idoler på kaotiska SverigeturnéerVisst finns det skönhetsfläckar. Jag kan störa mig på språket och framställningen emellanåt. Bogerius lägger gärna möda på omsorgsfulla, men i mitt tycke ovidkommande, beskrivningar av miljöerna han intervjuar sina objekt i.Samtidigt är historien så stark att man inte släpper ifrån sig boken. Viktigast av allt. De tre kärnmedlemmarna i bandet får liv och någon slags upprättelse i boken: Basisten Peo Thyrén - låtskrivaren, som upptäckte punken och lyfte bandets repertoar från "Varmkorv Boogie" och "Tutti Frutti". Sångaren och gitarristen Hasse Carlsson - yngst, sötast och den som hamnade i rampljuset. En roll som han med tiden fick allt svårare att bära.Freddy Hansson - i Gustavsberg en udda kille som satt hemma och övade på pianot, men som snabbt föll in i popstjärnerollen med sina rappa och provocerande intervjusvar. Med tiden blev han en prövning för sin omgivning med sina, inte alltid genomtänkta, infall, och sitt behov av att testa gränser.Boken slår sönder en myt. Att Noice skulle ha varit en skivbolagsprodukt. Bandmedlemmarna må ha varit unga, men de hade starka viljor och fick förhållandevis fria händer av skivbolaget.Efter Bogerius bok se åtminstone jag Noice i ett nytt ljus. Blöjpunkare? Kanske... men med en talang för att skriva pophits. Även om låtarna inte låter som några milstolpar i dag, så stod de i slutet av 70-talet för något nytt som varken var progg eller Abba-disco.