Bob Hansson borde syssla med poesi

Så onödigt av Wahlström & Widstrand att låta Bob Hansson ge ut en roman. Han behärskar poesi, Bob Hansson, men att skriva romaner, det kan han inte. Hans debutroman Gunnar är illa skriven.
Bob Hanssons föresats var uppenbarligen att skriva en charmigt naiv berättelse i stil med Erlend Loes Naiv. Super. eller Doppler. Men all den språkliga finess Erlend Loe är begåvad med, saknar Bob Hansson. Och finess är allt när man skriver på det sätt Bob Hansson så gärna vill.
För att skriva naivistiskt måste man vara allt annat än naiv. Förstås.
Gunnar är en enkel berättelse om en äldre man som blivit sjukpensionerad från sitt arbete och förlorat sin fru i cancer. Han söker efter mening i tillvaron efter att hans fasta hållpunkter i tillvaron ryckts ifrån honom. Han kokar gröt, går på pomenader och knallar runt och tilltalar människor han inte känner. Han blåser upp små saker till jättehändelser - ett grepp författaren använt för att göra Gunnar mänsklig, liten och söt. Men läsaren finner bara en gubbe som beter sig som en femtonårig flicka på en bilddagbok på internet.
Det hade förstås kunnat bli en bra bok, det här. Förutsatt att Bob Hansson låtit bli att imponeras av mer begåvade kollegor. Eller, ännu hellre, om någon annan fått skriva den.
Ett pedagogiskt exempel: baksidestexten är långt mer välskriven än själva romanen.