Boken som berättar inifrån

Det är bara lite mer än två år sedan som utrikesminister Anna Lindh mördades av Mijailo Mijailovic. Intresset för vad som hände är fortfarande stort även om mordet löstes på två veckor. Lättnaden då var stor, både hos utredarna och hos svenska folket.
Ända fram till upplösningen fanns rädslan för ett nytt Palmetrauma, ett olöst mord på en svensk minister. Denna oro är en liten, men viktig, del av Leif Jennekvists bok Mordet på Anna Lindh som nu kommit ut.
Han är chef för länskriminalen i Stockholm och var spaningsledare under mordutredningen, och är uppväxt i Västervik.

Boken är en dokumentär berättelse om utredningsarbetet. Parallellt med detta försöker han ge oss en bild av Mijailo Mijailovics agerande före, under och efter mordet fram till gripandet. Den rekonstruktionen bygger på förhören med mördaren. Det ökar spänningen i boken och ger en annan och fylligare bild av gärningsmannen än den vi minns från medierapporteringen. Hur sann den är går förstås inte att avgöra.
Den stora behållningen av boken är den dokumentära skildringen av spaningsarbetet, och spaningsledarens egna reaktioner. Oron för att inte lyckas lösa mordet, pressen utifrån och stressen av medietrycket. Samtidigt fanns hela tiden krav på att allt ska gå riktigt till, allt måste tåla att granskas i efterhand trots att ett mord som detta kräver extraordinära insatser.

Författarens ambition är att ge allmänheten insyn i utredningsarbetet och vad som avgjorde att mordet kunde lösas. Så sker också. Men allt för mycket av utrymmet används till att beskriva den komplexa organisationen som polisen utgör. I början handlar det en hel del om befälsordningen.
Massor av poliser är, av naturliga skäl, indragna i arbetet. De presenteras med namn och funktion men sedan är de omskrivna med oftast bara sitt förnamn, och det gör det svårt att hålla ordning på vem som är vem, plus att det ger ett lite för familjärt intryck till läsaren.
Jag tror att boken skulle blivit lättare att förstå med till exempel ett organisationsschema som bilaga, för alla oss som inte har en aning om hur poliskåren är organiserad.

Det boken däremot tydligt klargör är hur spaningsarbetet gradvis leder fram till sitt resultat. Först misstankarna mot den så kallade 35-åringen, och skälen till dessa misstankar, som sedan visade sig vara fel. Sedan hur man får ögonen på den rätte mördaren, vilket sker tack vare tips utifrån. Utan dessa hade han knappast gripits, det är uppenbart.
Misstankarna mot Mijailovic kom samtidigt som 35-åringen förhördes och Leif Jennekvist berättar utförligt om problemet med två möjliga gärningsmän. Mijailovic bands direkt till mordet så snart DNA-analysen var klar, men innan dess fanns oron för om misstankarna skulle hålla. Skulle man våga släppa 35-åringen innan den tekniska bevisningen var klar?
Det var ett dilemma som i efterhand kan förstås bättre.

Leif Jennekvists bok får plus för dramaturgin med sina växlingar mellan att följa utredningsarbetet och mördaren, och för den goda ansatsen till en spännande berättelse, men minus för den språkliga hanteringen, där han balanserar mellan alltför familjär och alltför högtidlig framställning.
Men en sådan här bok når inte sina läsare på grund av den språkliga berättarkonsten utan på grund av sitt intressanta innehåll. För att vara ett förstlingsverk är det helt OK och fyller sin funktion som ett samtidsdokument.