Efter nio spännande säsonger med galleriverksamheten har det blivit dags att runda av. Familjevillan, Källviks Brunns Galleri och Pensionat, ska säljas förklarar Bo Stenhammar.
Han är inte en man med dramatiska gester. Men visst känns det lite vemodigt, erkänner han.
– Källvik betyder rötter för mig. Jag är född och uppvuxen i det här huset. Men allt förändras, folk försvinner, säger han.
När Bosses mamma, som bodde kvar i huset hela livet, gick bort för ett år sedan bestämde sig de fyra barnen för att sälja.
– Vi fick ställa oss frågan om det fanns ork och lust att ta hand om byggnaden, säger Bo.
Svaret blev nej.
Efter att han själv drabbades av en utmattningsdepression för några år sedan har Bosse lärt känna sina begränsningar och han är noga med att lyssna på både vad hjärtat säger och kroppen orkar.
Men att "Stenhammarsvillan", som den heter, nu säljs innebär inte att Bosse Stenhammar lämnar Källvik.
Han och hustrun, Ann-Marie, har ett mindre hus alldeles intill den stora villan på Stenhammarsvägen.
Och Bosse, som formellt sett är pensionär, reser regelbundet ner från Stockholm till Källvik för att tillbringa åtminstone någon vecka i månaden här.
– Nu är bästa tiden. Det vill säga nu när det blivit lite lugnare och det finns svamp och bär i skogen, säger han.
I VT har vi regelbundet berättat om utställningsverksamheten på Källviks Brunns Galleri, allt sedan starten för nio år sedan. Och säkert har både en och annan läsare nyfiket undrat vem Bo Stenhammar, som drivit verksamheten, egentligen är.
Han har varit duktig på att lyfta fram sina utställare men har själv gärna velat hålla sig i bakgrunden.
– Jag ser inte riktigt nyhetsvärdet i att berätta om mig. Men om du tror att det finns ett intresse så ..., säger Bosse Stenhammar vänligt, nästan lite förläget, när undertecknad ringer för att boka in en intervju.
Att han började arrangera konstutställningar i pensionatets festsal sommaren 2004 kom sig mer eller mindre av en ingivelse.
Sannolikt hade tanken legat och grott på ett omedvetet plan och så plötsligt var tiden mogen, menar han själv.
Men för att få en något tydligare bild av Bosse Stenhammar får vi backa bandet ordentligt.
Bo Stenhammar föddes och växte upp i Källvik, utanför Loftahammar där hans föräldrar drev Källviks Brunns pensionat.
Sommartid hyrdes familjehuset ut och man flyttade in i ett uthus intill.
Som 11-åring fick Bosse flytta in till Västervik.
– Mina föräldrar tyckte att jag skulle gå i Västerviks läroverk, jag skulle få en ordentlig utbildning, så jag blev inackorderad hos en familj i stan, berättar han.
På den här tiden var skolveckan sex dagar lång, vilket innebar att han endast tillbringade en dag i veckan hemma i Källvik under terminerna.
Direkt efter studentexamen, 1969, gick sedan flyttlasset till huvudstaden Stockholm.
– Då var jag en glad och illröd student med konstnärliga ambitioner, erinrar sig Bo Stenhammar.
Bara några år tidigare hade intresset för eget skapande slagit rot, även om en kreativ och konstnärlig ådra alltid funnits där.
– Det var bildläraren Lars Frosterud som fick mig att förstå att jag hade en begåvning. Han fick mig att upptäcka glädjen med färg och i att måla. Han uppmuntrade mig och fick mig att våga tro på mig själv. Hans beröm var ärligt, på riktigt. Och det är ju tyvärr inte alltid fallet när vuxna, i all välmening, berömmer barn.
Detta blev en sporre och något av en aha-upplevelse för Bosse.
Han beskriver ett tydligt minne från gymnasietiden:
– Vi hade fått i uppdrag att måla av byggnader i stan. Jag satte mig vid korsningen Storgatan/Östra kyrkogatan och tecknade, och blev fullständigt uppslukad. Det var första gången jag upplevde verkligt "flow", hundraprocentig koncentration. Det var en ren lyckokänsla.
Men det egna skapandet var, och skulle förbli, en fritidssysselsättning i första hand.
Bosse, som var SSU:are och fackligt engagerad, ville förändra världen och tänkte att en bra start var att söka in till Socialhögskolan i Stockholm.
Men några års experimenterande med droger satte stopp för planerna. Det gick så långt att han hamnade på sjukhus.
Tre månader med gipsat ben efter ett högt fall från en byggnad gav honom tid att tänka, och inte minst – tid att bli ren.
I stället för att avsluta studierna vid Socialhögskolan tog han olika tillfällighetsarbeten efter den långa sjukhusvistelsen.
– Den röda färgen satt kvar och jag skaffade mig så småningom en metallarbetarutbildning, berättar Bosse.
Under några år arbetade han på Atlas Copco med produktion av kompressordetaljer. Han var också fackligt aktiv och "drömde om revolution".
På fritiden målade han.
Åren på Atlas Copco följdes av ett arbete som så kallad styrkortspreparatör på Kommundata. Vid sidan av arbetet utbildade han sig till driftsprogrammerare, och så småningom startade han en egen firma där han erbjöd sina tjänster som datorkonsult.
Efter fem år som egen företagare tog han anställning som projektledare inom bank- och försäkringsbranschen.
Och där någonstans började han att pressa sig själv för hårt.
– Jag och min fru fick vårt tredje barn vid den här tiden också, vår son Olle, som föddes med flera funktionshinder.
– Livet blir väldigt annorlunda när man får ett handikappat barn.
Det blev svårt att räcka till både hemma och på ett krävande arbete. Det blev för ansträngande och Bosse gick in i väggen. Han blev utbränd och långtidssjukskriven.
Men kris betyder utveckling och chans till nystart, poängterar han.
Bosse kom under sjukskrivningen i kontakt med Psykosyntesakademin. Något som inte bara hjälpte honom tillbaka till en fungerande vardag. Detta blev även ingången till ett nytt yrke, vid 50 år fyllda.
– Hos Psykosyntesakademin får man arbeta mycket med sin grundinställning. Och man jobbar med praktiska övningar.
– Utgångspunkten är just att kris ger möjlighet till förändring. När man upplever en livskris betyder det att man är färdig med något och är redo att gå vidare i en annan riktning.
Bosse hade för länge sedan slutat att måla. Och nu blev det viktigt att hitta tillbaka till den positiva och lustfyllda kreativiteten.
Det lyckades.
Bosse studerade till diplomerad psykosyntesterapeut och tar fortfarande emot såväl "healthy neurotics" (friska neurotiker), som han kallar dem, och par som vill jobba med sin relation.
– Det här gör jag i begränsad skala. Jag har ju varit bankanställd och är egentligen pensionär sedan tre år tillbaka.
– Men när man slutar arbeta händer det att man tappar sammanhang och det vill jag inte. Därför har jag även börjat köra taxi i Stockholm några dagar i månaden, säger Bosse leende.
Idén till Källviks Brunns Galleri föddes under utbildningen till psykosyntesterapeut.
– Jag började tänka i nya banor då. Min mamma hade haft festvåning i lokalen under många år. Men nu var hon gammal och började få svårt att hålla ordning på alla bokningar.
– En dag samtalade jag med min granne Ann-Mari Grubbström, sommargäst och bildlärare från Linköping. Hon var sugen på att ställa ut i trakten. Och då trillade poletten ner: "Ställ ut här!", for det ur mig.
Och så blev det. Väggarna målades i en ljusare färg, men det var också den enda anpassning som var nödvändig.
Under åren 2004-2013 har tre till fyra konstnärer per sommar visat sina alster i den gamla festlokalen som blev galleri.
Det har varit en mix av lokala och tillresta konstnärer liksom etablerade och oetablerade.
– Och så har jag varje år försökt att hitta någon som är lite extra provokativ och uppkäftig, säger Bosse Stenhammar.
– Det har varit roliga somrar. Vi har fått fin respons från besökarna. Verksamheten har varit uppskattad. Galleriet har fungerat som en samlingspunkt, en plats att umgås på, träffas och prata.
– Det har snackats lite löst om att starta en kulturförening här i Källvik framöver. Det vore jättetrevligt tycker jag. Då kan medlemmarna fortsätta att arrangera kulturella evenemang här, man kan hjälpas åt. Själv är jag inte så aktiv just nu. Det har varit mycket. Min mamma och en av mina systrar gick bort inom loppet av ett år och nu håller vi på med försäljningen av huset. Men det är inte omöjligt att jag engagerar mig i framtiden, säger Bosse Stenhammar och låter blicken glida över den tomma gallerilokalen.