Booth bjuder på medeltida häxkonster

Än en gång befinner vi oss på den brittiska landsbygden och på den gamla gården Pity Wood grävs liket efter en okänd kvinna fram. När man fortsätter gräva i gårdens förflutna visar det sig att det inte är det enda liket på ägorna. Diane Fry får ansvaret att reda ut vad som hänt på den gamla gården och med Ben Cooper och Gavin Murfin vid sin sida tar hon sig bittert och surmulet an uppgiften. Det är som att träffa gamla vänner att läsa Booth. Man har lärt känna dem nu, genom svitens gång och den här gången är karaktärerna mer tydligt utmejslade än någonsin. Fry är den bittra, karriärlystna manshaterskan (hon är väl egentligen inte så fäst vid kvinnor heller.) som föraktar den godmodige och, eventuellt lätt efterblivne, Ben Cooper för hans människokärlek och alltområdande godhet. Cooper å sin sida har svårt för allt som har med relationer att göra, identifieras ständigt med sin döde far (som givetvis också var polis) och verkar lida av någons slags lillebrorskomplex inför sin chef. Medan de gräver sig allt djupare ner i ett träsk av svart arbetskraft och medeltida häxkonster så fördjupas deras inbördes problem med varandra och tidvis är boken rent av mer relationsdrama än deckare eller kriminalroman. Dock är det en fascinerande berättelse och det är svårt att lägga ner boken, även om Frys och Coopers förhållningssätt till varandra och andra ibland stör spänningen orimligt mycket. Svart som synden är inte Booths bästa verk, inte på långa vägar, men den är värd de timmar det tar att läsa den. Om inte annat bara för att få ta del av Gavin Murfins otaliga klavertramp och en lektion i hur man gör sin egen "hjälpande hand": "Krama blodet ur handen. Bind in den i en svepning och låt den ligga och dra i en lösning med salpeter, salt och peppar i två veckor. Låt den sedan torka i solen."

Booth bjuder på medeltida häxkonster

Krympta skallar, leriga diken och svart arbetskraft. Stephen Booth har vävt ett komplicerat och invecklat nät i sin åttonde roman om poliserna Ben Cooper och Diane Fry och än en gång får man buga och bocka.