Det har blivit sen eftermiddag och mörkt. Små små snöflingor yr i luften och det är kallt.
I Centralhotellets lobby är det däremot varmt. Här sitter Cilla och Rolf Börjlind nedsjunkna i varsin fåtölj, sippandes på ett glas öl. De kopplar av en stund efter tågresan från Stockholm. Om ett par timmar ska de traska iväg till Erik Hultgrens bokhandel för att träffa några av sina läsare.
Men först får VT en pratstund med paret som egentligen är mitt uppe i arbetet med sin tredje bok i serien om den före detta kriminalaren Tom Stilton och den unga polisaspiranten Olivia Rönning, med fler.
– Vanligtvis brukar vi vara ganska tillbakadragna under skrivprocessen men den här författarkvällen i Västervik var inbokad sedan länge och det är faktiskt ganska skönt att göra en avstickare, säger de.
Cilla och Rolf är båda utbildade manusförfattare och har jobbat för tv i många år.
– Vi träffades under arbetet med komediserien Lorry på 90-talet, berättar Rolf.
Cilla var anställd av SVT som redaktör och Rolf skrev sketcher till programmet, bland annat till Stefan Sauk.
Det klickade på dubbla plan mellan Cilla och Rolf, kan man säga. Så småningom sa de upp sig från sina respektive anställningar och började jobba tillsammans, som frilansande manusförfattare.
26 Beckfilmer senare (de har även skrivit populära miniserier som Graven och Morden tillsammans, reds anm) har de nu gett sig in i kriminalromansbranschen. Det var ett ganska naturligt steg att ta, tycker de själva.
– Vi hade funderat på det länge innan vi faktiskt gjorde slag i saken. Det ligger ju nära det vi sysslat med tidigare.
De blev också vid upprepade tillfällen uppvaktade av förlag som säkert såg dollartecken och försäljningssuccéer framför sig.
– Men vi hade andra roliga jobb då som vi inte ville avstå från.
– Efter att vi skrivit Arne Dahl-serien till tv bestämde vi oss. Nu var det dags. Vi skulle göra något helt eget, något vi hade kontroll över från början till slut, säger Cilla Börjlind.
– När man jobbar med tv och film är det ju, på både gott och ont, så många kreativa människor inblandade.
Romanförfattandet är det som gäller för närvarande, poängterar de. Ändå har de ytterligare ett tv-projekt inplanerat – nämligen att skriva manus till den egna debutdeckaren.
– Det blir en tio timmar lång serie som troligtvis kommer att sändas i tv under hösten och julen 2015, säger Rolf.
När del tre i deckarserien är i hamn är det alltså dags att "sätta tänderna" i detta projekt.
Och trots att de har åtskilliga års erfarenhet av just manusarbete blir det ett speciellt uppdrag, minst sagt.
– När man jobbar med andras böcker kan man ju vara ganska osentimental och ha en viss, nödvändig, distans till materialet. Man vet vad som krävs för att omsätta en roman till film eller tv.
Man får gå ganska hårt åt materialet.
– Frågan är om vi kan vara lika osentimentala när det gäller våra egna böcker?, säger Rolf.
– När vi först fick veta att "Springfloden" skulle bli tv var vi snabba med att ta på oss manusskrivandet själva. Det hade varit konstigt att lämna över det till någon annan.
– Ja, så kände vi då vill säga. Sedan har vi tänkt ett varv till. Vi får väl se hur det hela gestaltar sig.
– Men jag tror faktiskt inte att det blir något problem. Vi är inte så känsliga, utan vet som sagt vad som krävs. Böcker och tv är två olika medium, konstaterar Cilla.
Hur går det egentligen till att vara två om att skriva en historia, kan man nyfiket undra?
– Det krävs struktur. Vi lägger ner mycket tid på arbetet som föregår skrivandet, att kläcka historier och skapa karaktärer. När vi väl "lyfter pennan" vet vi precis var berättelsen börjar och slutar. Vi tecknar inte en rad innan historien så att säga är "trygg".
– Själva skrivandet går i regel ganska fort. Genren inbjuder på något sätt till ett ganska högt tempo, och vi vill vara effektiva i vårt berättande.
– När vi bestämt vem som ska skriva vilka partier i böckerna sätter vi oss i varsitt rum för att inte störa varandra.
Inspirationen hämtar de från omvärlden, verkligheten:
– Vi läser mycket tidningar och tar intryck av saker som händer runt omkring oss.
– Men det är inte så enkelt som att bara skaka fram nya historier på löpande band. Vi har ju berört så många ämnen genom åren och använt oss av de flesta teman man kan tänka sig. Vi har avverkat trafficking, pedofili, droghandel och så vidare. Nu får vi snart börja "recycla" oss själva, säger Cilla skämtsamt.
Hur är det att skriva om polisarbete utan att själv ha praktisk erfarenhet av yrket?
– Vi gör ordentlig research och är noga med att ha på fötterna. Vi har poliskontakter som hjälper oss att hålla en hyfsad grad av trovärdighet. Men vi har ingen önskan eller målsättning att redovisa alla detaljer i polisarbetet. Sådant blir ju ointressant för alla utom möjligen för en liten grupp initierade.
Vad läser ni själva?
– Allt möjligt. Däribland mängder av deckare!