Nu är det ju så att klangen i ett instrument inte bara beror på själva instrumentet. Mest hänger det ihop med spelarens förmåga att väcka instrumentet. Rohan de Saram tar ett mästargrepp.
Nu handlar det inte alls bara om cellospelet. Magnus Andersson var Rohans partner kvällen igenom. Men Magnus As mästarspel har åtskilliga av oss upplevt tidigare medan de Saram var en total överraskning.
Hela kvällen blev en ganska annorlunda upplevelse. Att det skulle bli så gick väl klart fram redan i lördagstidningen.
Båda dessa konstnärer är så speciella, så personliga i sitt sätt att spela men även i val av vad de vill framträda med.
Konserten började rent klassiskt med Franz Schuberts Sonat nr 22, den som kallas Arpeggione för att harpan är tänkt för en av rollerna.
Magnus As första solistnummer blev "Tre danser för solo gitarr". En menuett av Fernando Sor, en Mazurka av Francisco Tarrega samt "Angelus Vals" av danske Bent Sörensen - det märkligaste inslaget. Någon valsrytm nådde aldrig fram.
Både Magnus och Rohan har fått åtskilliga verk dedicerade direkt till dem. En sådan komposition (tillägnad Rohan för nära 40 år sedan) är britten Stephen Dogsons (född 24 - lever fortfarande) "Duo för cello och gitarr". Det lustiga i arrangemanget är att upplägget mer är dialoger mellan de två instrumenten än samspel.
Bland de följande konsertinslagen måste jag nämna Zoltan Kodalys "Svit för solocello". Där handlar det till stor del om ren fingerakrobatik - inte bara för vänsterhanden. De som satt så i kyrkan att de såg Rohans spel, de häpnade.
Så långt i konserten hade Magnus Andersson spelat på sin ordinarie gitarr. Inför de sista numren, en Svit av Francesco Corbetta samt Antonio Vivaldis Sonat för cello och basso continuo hade Magnus A bytt instrument till barockgitarr.
Självfallet medverkade detta till en atmosförändring i konserten. Att extranumret blev en av Enrique Granados Spanska danser gav kvällstemperaturen ett glädjesteg som applåderna speglade.