Dagen då Pajala blev Vittula

När ?Populärmusik från Vittula? skulle bli film krävde författaren Mikael Niemi att en del av dialogen skulle vara på tornedalsfinska.
? Det ger en otroligt stark effekt för vår kultur att höra sitt språk på duken, sa Niemi inför måndagens världspremiär.
Måndagen den 20 september 2004 var dagen då Pajala kommun officiellt bytte namn till Vittula. Världspremiär på filmatiseringen av Mikael Niemis bättre-än-bästsäljare (800 000 exemplar) ?Populärmusik från Vittula?, en massiv marknadsföringskampanj från både kommun och filmbolag, influgna journalister från hela Skandinavien (till och med flygplanen har Vittulalogo) och i centrum? odiskutabelt centrum ? Niemi själv.
På presskonferensen före filmen håller Niemi hov. Ändå är det tydligt att inte ens han riktigt kunnat ana vad hans bok skulle komma att ställa till med.
? Det är en fantastisk upplevelse för mig som vuxit upp här, med pojkårens långa vinterkvällar, tristessen... Ur denna tomhet föds denna berättelse.

Filmen planerades långt innan ?Populärmusik från Vittula? gick från perifer burlesk till fenomen, och först trodde inte Niemi att en filmatisering var möjlig.
? Jag läste hans manus och sa ?det är en fantastisk bok, den filmar vi?, men Mikael sa ?nej, det går inte, det är en samling noveller?, berättar Joachim Stridsberg, filmens producent som själv har rötter i Tornedalen.
Men manusutvecklingen fortsatte och Reza Bagher, den iranskfödde regissören som gjorde ?Vingar av glas?, kopplades in. Och var nära att snabbt koppla ur sig igen. Ett av Niemis villkor för filmatiseringen var att åtminstone en del av dialogen skulle vara på tornedalsfinska.
? Som regissör är det väldigt svårt om man inte förstår vad rollfigurerna säger, så jag sa blankt nej, säger Reza Bagher.
? Men så åkte jag upp till Tornedalen och märkte att folk verkligen talar båda språken. Då insåg jag att det var nödvändigt och att jag var tvungen att lära mig åtminstone de finska replikerna. I dag är jag mycket glad att det blev så.

Niemi menar att det är en kritisk tid för tornedalsfinskan, meänkieli.
? Jag tror dess framtid avgörs nu. Kanske försvinner den, kanske inte. Ungdomarna talar inte meänkieli särskilt mycket, men det finns ändå en återväxt med föräldrar som lär ut den till sina barn.
Frågan är då hur det känns för Mikael Niemi att i dag se hur hans bok förändrat en hel bygd, hur Pajala dansar och ler i takt med hans egna meningar i ?Populärmusik från Vittula? ? och detta i en bygd som inte är känd för att låta sina söner förhäva sig och sina träd växa till himlen:
? Jag brukar säga att om jag blir högfärdig på krogen får ni slå mig på käften. Men jag tror att det var en fördel att jag bodde här när boken kom ut; om jag bott i Luleå hade många tittat snett på mig. Men jag är härifrån, boken är min kropp, personerna är mitt folk och mycket bygger på verklighet.
Sedan är jag 45 år och trebarnspappa, jag har nog vuxit förbi högfärdsstadiet. Nu vill jag skriva nya böcker.