Dansbandskulturen lever trots motgångar

Lasse Stefanz och Vikingarna, Trio med Bumba och Arvingarna, Matz Bladhs och Flamingokvintetten, och alla de andra. Vi känner igen namnen på de svenska dansbanden och många av oss har säkert också dansat till deras musik.Nu har författaren Leif Eriksson skrivit en bok om dansband och dansbandsmusik. Det handlar om den här musikgenrens historia, hur den uppstod och vart den tagit vägen. För oss som växte upp på landsbygden på 60- och 70-talet var dansbanden och sommarens utedansbanor en realitet i nöjeslivet, och lika viktigt som diskoteken. Men sedan dess har många av oss övergett dansbanden och de har upplevt kriser flera gånger under senare decennier.Boken är intressant och underhållande, och berättar om något vi sällan annars läser om. Men det mest bestående intrycket är tyvärr att den är lite rörig och att det är lite för mycket gnäll boken igenom. Gnäll på framför allt radio- och tv-medier för att det spelas för lite dansbandsmusik, men också för svenskarnas attityder till dansband som något töntigt och mindre fint i jämförelse med annan kultur. Leif Eriksson konstaterar bland annat, apropå töntstämpeln: "Dansband är lantligt, lite underklass och dessutom lite trendmässigt efter. Då ligger man pyrt till."Kanske har tv:s dansbandskamp nu rått bot på en del av detta. Och i sommar blir det dansbandsgala på Gränsö. En eloge ger jag ändå till fotografen Martin Bogren som dokumenterat dansbanelivet och dansbanden. Hans svartvita bilder höjer boken över mängden och ger den liv, och visar en mer positiv sida av dansbandskulturen än texten förmedlar.