Dansen som är en hyllning till kvinnan
Arabiska rytmer fyller hela salen. På golvet snurrar Ulrika Hellqvist varv efter varv med sin flortunna svarta slöja böljande omkring sig. Hennes leende är lockande och inbjudande. Ingen man skulle kunna motstå henne nu.
Arabisk kultur. Den orientaliska dansen har mycket gemensamt med den arabiska kulturen. Gränserna för vad man får göra är tydliga. Men inom ramen för dem är allt tillåtet.
Foto: Fotograf saknas!
Ulrika är en av Sveriges mest välutbildade orientaliska danserskor. Hon har studerat arabisk dans för flera mästare och gjort otaliga resor till Egypten och övriga orienten för att lära sig mer. Sedan många år tillbaka är hon känd som en av landets duktigaste danslärare på det arabiska fältet och hon är också drivande i gruppen Shaking Sahara, som har Göteborg som bas.
Till skillnad från många andra dansinstruktörer klagar Ulrika Hellqvist inte ett dugg över att det mest är kvinnor som söker sig till hennes kurser. Tvärtom. Hon finns till för kvinnorna och de män som vill dansa orientaliskt får gå i en egen klass.
- I vår kultur bejakar vi intellektet samtidigt som vi översköljs av mallar för hur vi ska se ut, säger Ulrika. Arabisk dans handlar mycket om att bejaka både kropp och intellekt och att finna glädje i det.
- Man behöver inte vara trådsmal för att kunna dansa magdans. Hur kroppen ser ut spelar ingen roll. Det handlar om att uttrycka sin personlighet. Dansen är lika mycket temperament som teknik. Och i det sammanhanget kan den extra valken efter barnafödandet till och med vara en tillgång.
Den arabiska dansen har sina rötter i faraonisk tid. Från början var den ett konstnärligt uttryck som bäst beskrivs som en blandning mellan dans och teater. Danskunnandet fördes vidare från mor till dotter och det var först på 1950-talet, då orienten blev självständigt, som konstarten fick nationalkulturell status - bland annat genom bildandet av två stora nationella danskompanier med egna dansskolor.
Men för västerlänningarna var och förblev den arabiska dansen kurtisanernas dans. På 1800-talet lät sig västerländska män på orientexpedition trollbindas av de vackra danserskorna som i väst kom att beskrivas som nymfer vars främsta mål var att behaga mannen. I Europa blev magdans snart högsta mode och orientalismen, som fick säte i syndiga Paris, växte till en rörelse som kom att influera många andra kulturyttringar. Baletterna från 1900-talets början och den världskända Isadora Duncans fridans var några av de skolor som tog störst intryck av den exotiska dansen från öst.
- Man tolkade den arabiska kulturen och dansen helt fel, säger Ulrika Hellqvist. Tusen och en natt är ett bra exempel.
- Den var en saga västerlänningarna tog för en sann berättelse och ur den sprang myten om att de arabiska kvinnorna dansar för att behaga män. Men i själva verket var dansen i första hand ett uttryck för gemenskap mellan kvinnor.
- Det arabiska samhället är uppdelat i manligt och kvinnligt. Gränserna för vad man kan göra är tydliga, men inom ramen för dem är det mesta tillåtet. Den orientaliska dansen är ett sätt för kvinnorna att uttrycka glädje över sina kroppar inför varandra, den egna familjen och släkten. Tvådelad dräkt, med bar mage, förekom till exempel inte alls i det antika Egypten. I "riktig" magdans är det lager på lager som gäller. Tvådelat började man använda först på 1920-talet, i Kairo, efter att man låtit sig inspireras av Hollywood...
Än så länge betraktas magdans som en ganska udda konstform i Sverige. Orientalisk dans har ingen egen scen och av många ses dansen enbart som ett exotiskt inslag i den allmänna dansfloran. Men en förändring pågår. Ulrika Hellqvist undervisar cirka 150 dansare per termin. Hälften av dem är nybörjare och antalet dansintresserade som upptäcker den orientaliska danskonsten ökar stadigt.
För många börjar magdansandet som en motionsform bland andra. Men för dem som får tillfälle att lära sig mer än bara orientalisk dansteknik växer ofta intresset till att innefatta även de kulturella och konstnärliga aspekterna.
Ulrika Hellqvist tror att en del av hemligheten bakom magdansens stigande popularitet består i det faktum att konstformen nästan uteslutande riktar sig till kvinnor.
- Orientalisk dans är för mig en del av feminismen eftersom att den handlar så mycket om att bejaka och uttrycka sig själv, förklarar Hellqvist lite provokativt. Arabisk dans handlar både om att hitta sin styrka och sin svaghet och nå fram till en balans mellan dessa två motpoler.
- Magdansen är en konstform men också en plattform utifrån vilken kvinnorna kan känna trygghet i att våga experimentera med sina kroppar. När man dansar arabisk dans blir man medveten om sig själv på sina egna villkor. Många blyga kvinnor hittar sig själva genom magdansen och får därigenom lättare för att prata och hävda sig i andra sociala sammanhang.
Ulrika Hellqvists önskedröm är en fast scen för orientalisk dans i Sverige. En bit på väg hoppas hon komma genom att 2006 arrangera en stor magdansföreställning tillsammans med kollegerna i Shaking Sahara och ett antal andra dansare.
- Det finns ingen riktig scen för orientalisk dans i Sverige, säger Ulrika. Det är synd, för en sådan behövs. Varför inte i samarbete med Operan?
- Kanske kommer vi närmare det målet om vi lyckas nå ut med en stor dansföreställning som den vi arbetar på. Men att ta sig dit kommer att ta tid. Det är därför vi satt 2006 som mål för genomförandet. Vi måste ju hinna till Egypten och shoppa lite kläder innan vi ställer oss på scenen.
Så jobbar vi med nyheter