Jag blev faktiskt lite skakad av nyheten att Slitz lägger ner.
Äntligen, säger en del av er, och undrar varför jag tycks sakna Sveriges flabbigaste och grabbigaste tidning.
Det handlar inte så mycket om vad Slitz är för tidning utan vad den var.
Jag minns inte när jag senast köpte ett nummer av Slitz, men däremot händer det fortfarande att jag kan plocka fram äldre nummer.
Någonstans trodde jag att den var tidningen som inte kunde dö. Den har haft fler liv än en katt, och gång efter annan ändrat skepnad och inriktning.
När jag första gången, som tolvåring, mötte tidningen hette den Schlager, var en svart-vit tabloid i obestruket tidningspapper. Det här var tidigt 80-tal, och proggen hade inte ebbat ut helt. Tidningen drevs av en förening, och reportrarna stack inte under stol med sina vänstersympatier.Då var tidningen i första hand en musiktidning. Förebilden var brittiska New Musical Express. Ett typiskt omslagsband var Ebba Grön.
Efter några år bytte tidningen format, och blev ett magasin i fyrfärg. På omslaget till det första numret stod Johan Kinde, sångare i mina dåvarande idoler Lustans Lakejer. Någonstans där slog den första krisen till. Tidningen köptes upp av ett etablerat förlag, och blev lite glättigare, lite mindre progg. Något år senare, 1985. fick tidningen sitt nuvarande namn. Konkurrenttidningen Ritz köptes upp, och av Schlager och Ritz blev det Slitz.
Men fortfarande var ekonomin knackig, och efter något år var det dags för nytt ägarbyte. Nöjesguidens förlag tog över. Nu började i mitt tycke tidningens storhetstid.
Tidningens innehåll breddades till all form av populärkultur. Förebilderna var brittiska livstilstidningar som The Face och Arena. Man hittade en balans mellan snygg form och substans. Som tonåring i trista Målilla läste jag drömmande resereportage från London och Barcelona, fnissade åt Jan Gradvalls anekdotspäckade OS-guide och slukade översättningen av PJ O´Rourkes reportage från Sydkorea.
God journalistik och god ekonomi går dessvärre inte alltid hand i hand. Efter några år bytte tidningen ägare igen – och togs över av paret Mats och Unni Drougge. I stort fortsatte de på den inslagna vägen.
Under min vapenfria tjänst och högskoletid var Slitz ett givet resesällskap under långa tågresor. Visste ni om att en Slitz och en påse Gott och Blandat räcker precis lagom på sträckan mellan Nässjö och Målilla?
När kom brytningen mellan mig och Slitz? Förmodligen med viss fördröjning från det att förhållandet mellan Mats och Unni Drougge sprack. Mats tog kommandot ensam, och i mitten av 90-talet blev tidningen grabbigare. Förebilden var återigen brittisk: magasinet Loaded.
Om ursprungs-Schlager kunde innehålla insändare från Lyckseles enda synthare som ville läsa reportage om Fad Gadget, så riktade sig Slitz nu till klassens fotbollskillar. Det blev brudar, bilar och Zlatan.
Nu har tidningen alltså nått vägs ände. Upplagan sjunker, hela magasinsbranschen är i kris och den här gången verkar det inte finnas någon ny förebild från Storbritannien att hämta inspiration från.